Kvinnan gick några steg före honom på stigen.
Hon höll barnet i handen. Ibland böjde hon sig nedåt, sa något, pekade mot blåsipporna eller mot en liten bäck. Barnet försökte härma men handen var upptagen av en röd plasthink med vitt handtag. Den fanns alltid med. Ibland med kottar, ibland med gamla löv, ibland med snö.
Barnet pekade så gott det gick med hinken. Sa något. Han kunde inte uppfatta vad.
Han skulle få plats bredvid dem. Gå på andra sidan barnet. Kvinnan och han skulle kunna hålla i var sin hand. Eller så skulle han kunna gå bredvid henne, hålla om hennes axlar.
Hennes ögon följde stigen. Då och då snabba blickar inåt skogen, mot ljusgröna blad och vita stammar.
Han tittade åt samma håll, ville se vad hon såg.
Han tittade på hennes rygg. På den bruna kappan som gick ner till knäna.
Han tittade på barnet. Röd jacka, svarta termobyxor, svarta kängor, mössa, vantar.
Om han hade vetat att det skulle bli så här. En ilning genom magen. Tänk inte så.
Barnet stannade. Ville plocka en blåsippa. Kvinnan stannade också, väntade medan barnet släppte hennes hand, böjde sig ner och försökte få tag på blomman. Fortfarande med hinken i andra handen. Tumvanten var för tjock och barnet fick inget grepp.
Han tog de tre stegen fram till barnet. Satte sig på huk och drog av vanten.
– Nu går det nog bättre, sa han. Försök igen.
Barnet tittade upp på honom med mörkblå ögon, innan det sträckte ut handen mot blomman. Den här gången gick det bättre. Barnet höll i blomman, tittade på den och sedan upp på honom igen. Log mot honom.
Han ställde sig upp, vände sig mot kvinnan.
Såg du, ville han säga. Såg du vad vårt barn gjorde. Visst var det fint. Visst blir man glad.
Hon fanns inte kvar. Den bruna ryggen var redan på väg mot bilen. Händerna i fickorna.
Han svalde hårt och försökte andas djupt ett par gånger innan han vände sig till barnet igen.
– Var det en fin blomma? frågar han. Du kan sätta den i en liten vas hemma om du vill.
Barnet stod stilla med blomman mellan fingrarna. Letade med sina blå ögon efter kvinnan.
Han böjde sig ner och plockade upp vanten.
– Vill du rida på pappa till bilen, sa han. Försökte låta glad.
Barnet nickade och sträckte upp armarna mot honom.

Kvinnan väntade vid bilen. Höll armarna om sig, som om hon frös.
– Fryser du, frågade han.
– Nej. Kan du låsa upp.
Han låste upp och hon satte sig i passagerarsätet. Han spände fast barnet i barnstolen i baksätet. La den röda hinken bredvid. Satte sig bakom ratten. Vände sig om och tittade på barnet som klippte med ögonen, gäspade.
– Ska du inte sitta där bak. I fall något händer.
– Vad skulle det vara.
Han satte i nyckeln, var på väg att vrida om. Hejdade sig.
– Vi måste kunna prata om det.
– Kan du köra nu.
Tänk om han skulle skrika rakt ut. Kasta sig över henne, ruska hennes kropp tills hon vaknade. Krama henne, hålla om henne tills allt försvann.
– Vi kanske kan söka hjälp. Jag kan följa med den här gången.
– Kan du köra nu.
Han startade motorn och trampade ner gasen lite för mycket. Hjulen sladdade i gruset och den röda hinken rullade ner på golvet och la sig mellan sätena.