Det kanske bör nämnas att jag i grund och botten inte är någon tävlingsmänniska utan hellre drar mig undan när tidtagarur plockas fram, men utmana mig, så väcker du en djupt slumrande fighter i mig.

Det är drygt två år sedan jag mötte mitt livs största utmaning och det var jag själv som drog igång den. Kanske fanns det redan då ett frö som låg under senvinterns snö och som med vårsolens kraft sakta började gro och sätta griller i huduvdet på mig.

-Är du bra på att kyssas? löd min startskottsreplik.
-Jag är en djävel på att kyssas, var det blixtsnabba svaret från kvinnan som satt i den andra änden av Telias långa linor.

Vintern knuffades undan av det som skulle bli en av de bästa somrarna i mitt liv och när smätvattnet väl runnit klart under alla broar kom stunden. För nästan exakt två år sedan var utmaningen ett faktum. Miljön var rätt, stämningen lätt och pirret växte sig större och större djupt inom de två själar som dragit sig undan i en källare fylld av Kraftwerksinspirerad synthmusik.

Kvinnan med den diaboliska kyssförmågan lutade sig tillbaka i den röda soffan med ett utmanande leende fyllt av en outtalad längtan blandat med busets rosa skimmer. Sekunderna innan hade vi båda, nervöst fnittrande, skojjat om att testa hur det stod till med förmågan att kyssas och nu fanns det ingen återvändo. Utmaningen var definitiv, “törs du?”

Jag lutade mig sakta fram, och precis innan mina läppar mötte hennes slöt jag ögonen och fokuserade hela mitt väsen på att mjukt och försiktigt pressa mina läppar mot hennes…

Det hela var över på ett par sekunder och vi pratade inte så mycket mer om det den kvällen, men nu, när tvåårsdagen snart är här är jag glad att det faktiskt bor en fighter även i mig och som då och då antar vansinniga utmaningar.