Jag lyfte luren på ett sådant där likgiltigt sätt som jag alltid gör när klockan är två på natten och telefonen ringer. I min ände av luren framkallade jag en kvävd gäspning och ett lika kvävt “Hej”. Det gick några sekunder innan jag fick ett svar, men sedan kom det; snyftande, hastiga andningar och en röst som skrek efter hjälp. Utan att ens hinna börja greppa situationen visste jag vem det var. Jag försökte intala henne att allting skulle bli bättre och att alla har svåra perioder i livet. Men hennes röst blev bara starkare, desperatare och nästan förbannad. Hon krävde att jag skulle lyssna, men ett starkt och hastigt fortplantande ljud dränkte både mina och hennes ord. Mina steg styrdes frustrerat och raskt mot off-knappen på cd-spelaren men inget hände och musiken spelade vidare. Jag slet då ut alla sladdarna samtidigt som jag hörde hennes förtvivlade och döende röst i andra änden av luren. Det var lönlöst, musiken spelade fortfarande samma melankoliska låt. Frustrationen övergick i panik och jag sprang ner till proppskåpet, slog av huvudströmbrytaren och ryckte ut samtliga proppar. Inget hände, musiken spelade fortfarande och hennes röst skar genom luften till melodin. Jag sprang därför desperat ut i natten med min bärbara telefon och insåg nu att även stjärnorna spelade den melankoliska låten. Jag höll för öronen men ljudet ekade i mitt huvud. Jag sprang och sprang så långt bort att telefonens räckvidd dog ut. Det var då jag stannade upp och insåg att musiken hade tystnat. Och med den tystnaden; även hennes. Stjärnorna hade slutat att sjunga. Månen log och jag vaknade av att telefonen ringde. Rösten i luren talade om att min vän inte längre var i livet. Hon hade hängt sig själv. Och min nummerpresentatör visade uteslutande hennes bloddränkta telefonnummer. Jag hade dödat min vän.