Om jag med sommarlängtan skulle skriva på mina fingrar där ingenting annat får plats att det var du och jag och
söndersliten hud-mot-hud

(när natten beslöjade våra tungor med tystnad och det verkade som att vi båda tänkte på samma
tillsammans
när molnen på himlen färgade av sig på oss
när månens glitter i bäcken var bara till oss)

om du skulle vilja lyssna på mig
orden hänger där i vinden
alldeles intill
om du har lust att tyda dem, de vackraste orden
smutsar jag ner mig själv?
det är så jag tröttnar på mig för det enda jag kan åstadkomma är utslitna ord om dig som aldrig fanns aldrig återfanns bland torkade gula gamla granbarr i min hjärna
min tankar

jag skäms över att vilja skriva så mycket på fingrarna
vilja vara så mycket men aldrig lyckas
jag vill vara energi och dra upp dig ur brunnen när du faller utan att bli andfådd och jag vill tända lampor åt alla ensamma smådjur i skogen
jag vill vara energi och jag vill bränna sönder dagen när du skadas av dess värme
strålning
jag vill så små frön i ditt hjärta och se dem växa
frodas och blåsa pollen till mig
(och jag blev plötsligt vacker i dina ögon)

men vet du, jag saknar inte sommaren jag tvingas leva i nu och hud-mot-hud var bara något jag hittade på men om jag med vinterkärlek skulle kladda på dina fingrar
inte bara för att det verkade trevligt utan för de
miljontals skuggpartiklar som var mellan oss då
och stjärnstoft.