Fukten låg som en tät dimma över vägen och skymde nästan husraden på andra sidan av den till en sådan grad att jag inte kunde se mer än konturerna. Det var tiden emellan spadtagen som den vidrigt fuktiga luften gav mig en vilja att kräkas. Jag hörde en flaggstång ge ifrån sig ljud. Det var ett sådant där ljud som man ogärna hör när man är ute mitt på natten. Ett kusligt ljud som får en att vända tankarna mot spöknoveller som lästes för en vid tidig ålder. Vår familj har alltid haft en långvarig tradition av sagoberättande, men huruvida sagoberättandet var menat att sluta i skrämmande spökberättelser var oklart, förmodligen ville bror bara skrämmas. En del av min brors charm låg i att få de där stunderna som borde vara skrämmande att kännas mycket mindre jobbiga, han kunde skrämmas på ett sådant där säkert och tryggt sätt och avslutade alltid med ett leende för att förvissa sig själv om att jag skulle sova tryggt. Just nu var ett sådant tillfälle. Jag var lugn, min bror var i närheten och inget skrämde mig.

{f}Bror hade alltid varit den perfekte, den åtråvärda och allas originella förebild.{/f}

Det var såklart hans idé att genomföra det här. Förvånansvärt nog var han som alltid lika upprymd av optimism. Och förmodligen var det just därför som jag inte ryggade tillbaka när han förklarade för mig vad jag skulle göra. Det lät hemskt, men hans optimistiska charm slukade allt mitt tvivel och lurade mitt förnuft. Jag insåg inte då vad allt innebar, eller vilka konsekvenser det skulle få, men jag var övertygad om att jag hjälpte honom.
Han tittade på mig tyst medan jag kastade ner ännu en samling jord i hålet. Det var ovanligt att bror var tyst mer än en minut tillsammans med någon och tillslut bröt han som väntat tystnaden:
-Vet du vad det här påminner mig om brorsan?
-Nej, vad?
-Tant Heraldines terrier.

{f}Men så en dag hände något. Han började bete sig underligt. Han stirrade på folk, och folk stirrade tillbaka.{/f}Ž

Jag skrattade efter brors påminnelse av en några år gammal händelse och höll till följd av det på att tappa spaden.
Händelsen ifråga hade fått sin början en helt vanlig sommardag då jag och min bror gick längs vägen som ligger parallellt med Tant Heraldines villa. Vi pratade om hur människans bästa vän för det mesta av tiden varit en plågande väckarklocka. Den där vännen vi båda syftade på var tant Heraldines gamla terrier. Så en dag när vi hade blivit väckta mitt under nattens tidigaste timmar parerade vi vårat förnuft nickandes i samförstånd.
-Lillebror!
-Ja?
-Nu ska den där terriern försvinna för gott. Klä på dig och hämta spaden, men se till så att du inte väcker mor och far.
Vi smög ner för trappan och ut genom dörren. Jag traskade vidare bort mot förrådet, plockade fram spaden och gav den till min bror. Han greppade den med sin vänstra hand och tog tag i mig med sin högra. Vi bar iväg bort mot den fastbundna terriern på tant Heraldines baksida. Väl där hördes morrande inifrån den underdimensionerade hundkojan, men tystnaden infann sig då bror satte sig ner i det fuktiga gräset och började klappa den. Han gav mig åter spaden och bad mig gräva ett stort hål. En pratglad halvtimme senare hade jag lyckats gräva just det hål som min bror föreställt sig, han var mycket nöjd och berömde mig för det goda arbetet. Hålet som var uppemot en och en halv meter djupt hade grävts under det att bror förklarat för mig varför man alltid skulle vara ärlig och varför senap var överlägsen ketchupen i korvsammanhang.
Jag visste inte då om terriern hade någon aning om vad den skulle få uppleva men jag tror att den började inse vad som komma skulle när den kände hur brors grepp om den lossnade. Och när vi placerade hundkojan ovanför hålet var jag övertygad om att den var livrädd.

Fyra steg, tretton tramp i den fuktiga jorden och några minuters tankar riktade mot tanten med hunden senare.

– Skynda dig. Du har inte hela natten på dig, och snart kommer regnet. Jag vill inte att du ska bli förkyld. Hiva på!

Han hade alltid varit sådan där, helt och hållet utan tålamod. Det märktes särskilt vid middagarna, han åt hastigt och var lika hastigt trevligt social mot alla. Efter maten sprang han iväg mot ett av sina mindre äventyr, sysslor han hade, vi visste inte mycket om dem förutom att de var originella och väldigt kontroversiella. Han pratade inte om dem. Det här i kombination med att han helt och hållet styrde sitt eget liv kunde få oanade konsekvenser och visa sig i de mest bisarra händelserna. Mamma hade en dag ringt skolans rektor och frågat hur det gick för hennes son. Rektorn hade då svarat att han var förvånansvärt intelligent och klarade samtliga kurser anmärkningsvärt bra, trots att han hade cancer och var tvungen att besöka sjukhuset flera lektioner i veckan.

Jag tog ett spadtag till och kastade ner ytterliggare jord i hålet. Lite av jorden träffade min brors skor.
–Haha, nu förstår jag varför tränaren placerade dig på bänken varje säsong. Men kämpa på, en dag blir det du som säger åt folk att sitta ner.
–Med din hjälp så kan det bli så.
–Säg inte så, säg aldrig så. Du behöver inte min hjälp till något alls. Låt ingen tro att du behöver hjälp med något, men acceptera den artigt när den väl kommer.

För varje tag i jorden med spaden log bror. Han uppmuntrade mig att fortsätta och sa åt mig att det snart skulle vara över. Några spadtag till bara, sa han. Hans röst hade blivit lite svagare och dovare men samtidigt mer andfådd och hastigare. Hade det inte varit för hans optimism så hade jag inte fortsatt. Men det var precis vad jag gjorde, jag fortsatte att gräva, mer inspirerad än någonsin. Bror hade alltid hjälpt mig med mina problem. Ett exempel är när han gick hem till en av de äldre eleverna på min skola som mobbade mig. Han bad denna artigt att låta mig vara ifred. Dagen efter kom jag hem med ett skrubbsår på knäet och ett blåmärke på armen. Och dagen efter det kom inte den äldre eleven till skolan.
Att äntligen få återgälda lite av allt han hade gjort för mig kändes skönt.
Ytterliggare några spadtag jord damp ner i hålet. Bror var fortfarande mycket nöjd med mitt arbete, men han sa det inte rakt ut utan visade istället tummen upp. Jag fortsatte att gräva och funderade samtidigt över allt som hänt och inte hänt, allt som skulle komma att vara och allt som varit. Jag ägnade inte speciellt många rationella tankar åt vad som faktiskt hände i nuet, men när jordlagret slutat röra på sig och bror inte längre syntes försvann all framtid och all dåtid för ett långt ögonblick. Månen lös starkt och tiden hade försvunnit in i dess ljumma sken. Spaden ramlade ur mitt grepp och landade mjukt på det jordlager som innehöll allt vad jag någonsin varit och skulle komma att bli.

{f}Han ville begrava känslan han hade, han ville skaka av sig förföljarna. Hans önskan realiserades när den sista spaden jord la sig över hans hjässa.{/f}

Bror lämnade inga fler avtryck i världen. Han hade lämnat den som han levt den; originellt och hastigt. För första gången i mitt liv kände jag en genomskärande rädsla utan gränser och för första gången i mitt liv var jag ensam, ensam och utlämnad åt ljudet av flaggstångens piskande i vinden. Jag hade varit övertygad om att jag hjälpt honom, och jag hade varit övertygad om att det skulle kännas bra, det här var ju vad han ville. Men nu fanns han inte mer och mina egna tankar & känslor pånyttföddes. Jag föll ihop på marken över det jordfyllda hålet och förbannade mig själv. Inte för vad jag hade gjort, utan för att jag var ledsen över något som bror verkligen ville.

Bror sa godnatt och jag hade tagit ett spadtag för mycket. Ingen av oss skulle få se månen igen.