“Våra vägar kanske korsas en vacker dag”
var de sista order
men aldrig hade jag kunnat ana
att den vackra dagen skulle komma så snart
det var en regnig dag
och gå-gubben lyste grönt
mitt inne i centrala stan
jag var djupt försjunken i tankarna
och kanske gick jag bara av en ren reflex
och kanske hade jag vant mig
vid din dialekt
och kanske var det därför jag inte reagerade
när jag mötte ett par män
också på väg över gatan
“det är ju fan två månader dit”
(trallalaa)
hey, kände jag igen rösten?
jag vände mig om
bara några sekunder försent
allt jag hann se var ryggtavlan
som smälte samman
med de shoppinggalnafreaken som invaderat staden
det kanske inte ens var din röst jag hört
det kan ha varit vem som helsts
(jag visste inte om du ägde en mörk jacka, du verkar vara mer åt det grön-jacke-hållet)
hursomhelst så skulle du inte känt igen mig i alla fall.