Jag vet vad
man måste
göra.
Trampa.
Trampa och hålla
balansen.

Mamma iakttog oss
alla.
Outtröttlig och gudomligt
lysande.
Hejade på när vi
vinglade utan
stödhjul.

Tänk inte.
Låt det gå av
sig själv ropade
hon.
Bara TRAMPA!

Men jag tänker
fortfarande.
Och jag
faller.
Nuddar botten av
varje hål i
asfalten.

Mammas visdomsord
ekar stumt mot min
rygg.
Jag gör mig okapabel
att syna mina
misstag.

Mina ben är
förvridna.
För svaga för att
orka trampa

oavbrutet.