När man ska bo ensam en vecka i en fransktalande familj med vetskapen om att fransmän, generellt sett, är det folk i Västeuropa som är sämst på engelska känner man sig som elev, med 3-4 års studier i franska språket bakom sig, inte så kaxig.
Vi reagerade nog alla lite olika när våra franska brevvänner skulle hämta oss och ta med oss hem till dem den där söndagsmorgonen. En del sprang runt med ett nervöst fnitter på läpparna, andra grät och vissa satt helt stilla och stirrade tomt ut i luften. Som tur var hade vi oroat oss helt i onödan. Familjerna välkomnade oss med öppna armar och tog väl hand om oss.
Same, same, same, but different! Att säga att vi är helt lika vore att ljuga. Våra kulturer, språk och attityder är så olika att man skulle kunna tro att vi bodde på var sin sida om jordklotet. Fransmännens torftiga frukost, Nutella på en sandwich och lite sur juice, skulle få vilken svensk som helst att storkna. Deras imponerande middagar med maffiga chokladmousser till efterrätt är vi från Sverige heller inte vana vid.
Många av familjerna kunde inte en gnutta engelska men man behöver inte tala så mycket för att förstå varandra, har jag lärt mig nu.

Efter visiten på EU-parlamentet var vi alla trötta och hungriga. Det blir lätt så när man går runt med en levande reklampelare för EU, som nonstop pratar franska, i ett mäktigt, stort hus.
Katedralen i Strasbourg var desto mer intressant. En engelsktalande, trevlig guide visade oss runt domkyrkan. Jag tror aldrig att jag sett så mycket och något så stort på så liten tid. Det var helt enkelt en vacker plats som man måste se.

Den korta tiden vi befann oss på Collège Europes skolgård var märklig. De franska barnen pekade oförskämt på oss och viskade ”les suédois!” emellan sig i sådan oändlig häpenhet att det inte var konstigt att vi kände oss som varelser från yttre rymden.
Om man ska nämna några ord om den franska skolan skulle det bli: strängt, regelmässigt och förtryckta aggressioner. Eleverna får inte lämna skolans område under skoltid, som normalt är kl. 8-16:30. Eleverna får heller inte driva runt på skolan utan måste gå till sina lektioner, annars blir det samtal med föräldrarna. Varje lektion varar ungefär en timme och ovanpå det har de inga raster utan måste gå direkt till nästa lektionssal. Om någon skulle bryta mot reglerna finns det ett speciellt bord vid entrén där de trotsiga barnen får sitta med sina straffuppgifter medan hela skolans elever passerar och ser dem. Kanske tycker lärare, föräldrar och elever att det är bra att det finns en sådan kontroll över barnen. Vad jag hörde klagade ingen.
Vad de istället klagade på var maten i matsalen och det förstår jag mycket väl. Det franska köket är känt för sina delikatesser men det avspeglades inte på Collège Europe. Eleverna betalar för skolmat som de inte tycker om. Det är kanske inte så konstigt att de inte gillar den! Miljön i matsalen är minst sagt kaotisk. Det är självklart att maten smakar illa när det är sådant skrik, ståhej och bråk. Att tilläggas: självklart drabbas inte lärarna av detta eftersom de har egen sal att äta i!
Lektionerna är desto mer disciplinerade, med undantag förstås. Efter att ha besökt en engelsklektion förstår jag varför fransmän inte kan tala språket så bra. Undervisningen är bristande, uttalet behöver förbättras och glosor måste läsas in. Det jag inte förstår är hur de kan plugga så hemskt mycket och ändå inte verkar komma någonstans.

Vandringen upp till det gamla klostret Mont Saint-Odile var oerhört svettig. Solen lyste på de svenska blekansiktena och på de franska eleverna som lojt travade på bredvid. När vi väl var uppe hann vi bara se oss omkring i ca 30 min innan en buss tog oss ner igen.

På onsdagen fick vi besöka den medeltida borgen Koenigsbourg på förmiddagen. Efter en tur genom fästningen tog vår buss oss till en solig parkeringsplats där vi förtärde vår eminenta matsäck.

Man tror att man vet och att man inte kommer att kunna förfäras mer. Det är lätt att säga hur synd man tycker om alla människor som plågades, torterades och slutligen mördades på alla koncentrationsläger under 2:a Världskriget. Visst tycker man synd om dem och visst får man kväljningskänslor varje gång man tänker på det. Egentligen är det inte förrän man varit på Struthof som man verkligen förstår. Det är då man förstår att det inte bara handlar om att en mängd människor behandlades illa utan direkt anledning utan om att något sådant verkligen kan hända. Det är då man blir rädd.
Jag känner inte särskilt stor skräck för koncentrationsläger. Det jag är rädd för är helt enkelt den ondska som finns inuti alla människor. Att människosläktet, som sägs vara så intelligent och överlägset, kan vara så grymt och känslokallt är svårt att förstå.

Atmosfären när vi skildes från våra familjer var lika underlig som när vi först träffade dem. Man kunde nästan ta på lättnaden, sorgen, glädjen och hoppet i luften.
Det som varit bra med det här utbytet är inte bara att vi tränat franska och engelska utan att vi träffat människor från ett annat land. Nu är vi otroligt mycket mer vuxna efter att ha bott i främmande familjer och anpassat oss till deras vardag. Vi har alla växt som människor sen den där söndagsmorgonen för länge sedan och den här erfarenheten kommer ingen av oss någonsin att glömma.