Det här är minnen från det förflutna. Ett förflutet som kanske innan Världsträdets förtvinande och vår världs fall kommer att återvända som en nutid. Det är minnen med sorg, kärlek, smärta och glädje, livets färger. Färger som idag bleknar eller har bleknat inför de tillbakablickar som så gärna vill göra de verkliga. Vissa behagliga och ömt vårdade medan de mörkare minnena reser sig som en karg bakgrund i sinnet, gömda längst bak i de mörkaste av vrår. Med livets gång har nya minnen ersatt gamla. Men vid doften av en blomma, uttalandet av ett ord eller handling har de kommit tillbaka som upplevda från gårdagen. Det är svårt att glömma och svårare att vilja glömma. Såsom löven som förmultnar men som ändock inte försvinner utan fortsätter existera i nästa skott som skjuter upp, finns minnena alltid där, något mattare och svagare men likväl där. De hägrar dagar och nätter, drömmar och vakande timmar. Utan något tecken på trötthet, ty de är du. De är ett med dig för alltid hur mycket du än önskar att så inte va. De är dina av ödet och kommer att följa dig i döden om så vill. Dessa minnen som förvrängts, förskönats och överdrivits i mångas munnar och som hunnit bli legender, var och är en verklighet. En verklighet av minnen, en verklighet utan dess like och med tiden formad till en förgylld legend. En legend som förtäljts framför mången stockvedsbrasa, framför publiken i en teater eller för förväntansfulla barn i sängkammaren. Minnen som idag vill föras ihop till vad de en gång var. Minnen som vill leva och berättas i dess sannenliga skepnad innan de slukas av döden.

Det regnade. Ett strilande regn som mjukt sköljde nerför skyarna över Val Tarion. En enstaka lampa lyste skumt upp ingången till ett värdshus ur vilken en man vilset snubblade ut. Mörkret hade redan lagt sig över himlavalvet och Val Tarions spiror och torn tycktes nå ända upp till molnen. Agonias huvudstad var präktig att skåda och enorm med tusentals gränder, gator och småbroar. Regnet hade just idag fått människor att söka värmen inomhus. Mannen som till synes var kraftigt berusad stod en stund osäkert och tittade bort längs vägen för att försöka orientera sig. Han vinglade på ryckiga ben mot husväggen och drog med ena handen mot murbruket som för att hålla balansen och fortsatte ostadigt framåt. Dessa delar av Val Tarion hörde till de mer nedgångna både i skick och med tanke på vilka som drogs dit. Avskum av den värsta sort skulle varje stadsvakt säga. Här bodde endast fattiga, sjuka eller galna människor och allt där emellan. Stanken som infekterade gatan tycktes inte bekomma honom, han föreföll alltför bedövad för att vara mottaglig för några som helst intryck för tillfället. Han snubblade och föll. Mumlandes lite för sig själv låg han kvar så på det stinkande avfall som samlats på gatstenarna och som regnet nu förvandlat till en brun trög massa. Folk här som inte hade tillgång till klosetter eller avträden slängde sitt avfall direkt ut på gatan, spyor, avföring och ruttnande matrester med mera. Gatan var detta folks soptunna och den som hade oturen att trampa i det fick allt skylla sig själv. Efter en stund reste han sig dock igen och med armen stödd mot husväggen fortsatte han framåt. Lite längre fram delade sig gatan åt motsatta håll. I vägvalet mellan att gå till höger eller vänster gick han ostadigt åt ena hållet mer med förhoppningen om att det skulle föra honom rätt. Nu ville han bara hem. Trots att mjöd värmde skyddade det inte mot att man blev blöt. Fuktiga hårtestar låg klistrade mot hans panna och hans kläder var mörka av olika sorters fläckar. Han raglade vidare genom små gator och gränder. Till slut stannade han. Han hade kommit till ett torg, eller vad som nu skulle föreställa torg med en liten fontän i mitten. Hans tankar gick till hans fru som förmodligen satt hemma och oroade sig. Men det var inget bekymmer för honom, när han kom hem skulle ta henne i säng. Brölande började han sjunga och ragglade fram ett par steg. ”…Ja rom och mjöd vill jag ha, dricka och sjunga med flickor i knäet, om sommarens alla dar…” Ett fönster öppnades och en man ropade åt honom att hålla truten, ”…folk försöker sova och det går inte med ditt helvetiska skränande…”. Konstigt nog tystnade mannen snopet. En stund stod han stilla och försökte förstå vad som skett som om hans hjärna hade svårt att ta in tankarna. Ovanför honom hade det svaga regnet avtagit och molnen hade dragit längre inåt land vilket hade lämnat den svarta himlen fri för de tusentals stjärnor som nu tog plats där. Snart skulle månen också visa sig. Men allt detta var inget som han lade märke till. Han lade heller inte märke till de ögon som stadigt betraktade honom från skuggornas mörker. Tyst och helt omedveten om vart han var på väg fortsatte mannen nu vidare tvärs över torget till en mörk skum gata. Om man lyssnade kunde man här höra havets brusande. Hamnen låg nära och husen här stod tätare vilket gjorde att gatan efter ett tag smalnade av och tog slut. De flesta byggnaderna här utgjorde lagerlokaler eller affärer och var långt från några bostadsområden. Han var vilse och det förstod han också själv. Han kliade sig hårt på hakan och hans ansikte förvreds i ett överdrivet bekymrat uttryck. Ett skrapande ljud bakom honom drog till sig hans uppmärksamhet. Inget syntes där förutom skuggor. Ett väsande åt hans högersida fick honom att haja till och drog hans blickar mot ett nedgånget hus höljt i mörker. Han utstötte några gutturala rop. Det fanns något där. Han plockade upp en sten från marken och kastade den kraftlöst in mot skuggorna på det han trodde var en katt. Ett väsande och ljudligt skrapande sedan en skugga som snabbt skymtade förbi mellan husen. Mannens hjärna försökte febrilt ta in bilden av vad han precis sett och en varningsklocka började så sakteliga klämta långt inne i hans huvud. Han kisade med tanken om att han kanske skulle se bättre i mörkret. Åter ett väsande, denna gång svagt och nästan avvaktande hördes från mörkret. Den druckna mannen böjde sig åter ner för att ta en sten när månen gick ur moln. Det svaga silverljuset föll som slöjor hängandes från himlen på staden och på platsen han tittade på. Vad han fick se var inte av denna värld. En rädsla som desperat bet sig fast i honom fick honom att vakna från det dimmiga tillstånd han var i. Vad än detta var för något hade det sina ögon på honom. Något var mycket fel och han var helt ensam. Varelsen ställde sig sakta men säkert upp i sin fulla längd, hög och gänglig började den makligt röra sig mot honom. Tankar förslöade av spriten rusade i hans hjärna. Han måste fly men han stod som fastfrusen. Åt hans höger kom det ut en annan ur mörkret, en annan av dessa mardrömslika varelser. De påminde vagt om mänskliga skepnader men mycket längre och smalare, med vassa klor som fingrar. Skräckslaget snodde han runt och märkte att en tredje befann sig bakom honom. Med tårar i ögonen kastade han snabba blickar mot var och en och några ljud till ord undslapp hans mun. Varelserna kom närmare. Han sprang. I sitt huvud var det sista Podor tänkte på sin fru, allt han ångrat… att han ville leva. Hans skrik kvävdes i sin linda av den ögonblickliga döden när en av varelserna krossade hans skalle med ett slag.

Luften var tung av svett och värme. Det var en unken lukt. Även om man lät vagnsdörren stå öppen hela dagen vägrade det vädra sig där inne. Det var som att till och med väggarna sugit åt sig lukten och sakta men säkert ruttnade. Vala låg tyst och tittade på ljusets sken. Hon blåste lätt på det och lågans fladdrande fick skuggorna i rummet att dansa vildsint, hon undrade om Garia i sängen intill kanske skulle vakna av det. Men hon låg med ansiktet mot väggens mörker. Garia var en storväxt och mycket bred kvinna, kort och med generöst tilltagen barm. Hon var cirkuslägrets kock, inte för att hon var särskilt bra på det utan kanske mer på att hon var noggrann och höll råttorna borta effektivare än ett dussin katter. Hon brukade lägga matbitar i hörnen åt ohyran för att sedan smyga sig på de och slå ihjäl de med en träslev. Garias andhämtning var tung och hon snarkade i mörkret vilket fick Vala att tänka på en sovande björn. De flesta cirkusmedlemmarna var lite rädda eller hade en stor respekt för Garia och hon var egentligen en av de få som Vala kommit att känna. Därefter den som hon blivit tilldelad att dela vagn med. Vala hade sparkat av sig täcket och låg i sina underbyxor. Det kliade i håret och på kroppen men hon orkade inte bekämpa lössen mer än med lite tankspridda klianden då och då. Garia verkade vara helt oberörd av de konstanta attackerna från väglössen. Ljuset hade de låtit vara tänt med förhoppningen om att den skulle hålla de små parasiterna borta. Lågan såg ut som en stor fläck om man kisade riktigt mycket. Vala kisade inte så mycket av vilja som av oro och trötthet Det hade varit en hektisk dag. De hade haft sin första föreställning utanför Levengod, byn de hade slagit läger vid. Egentligen var det orättvist att kalla det för en by. Den hade allt en mindre stad hade förutom en stadsmur och andra försvarsanordningar som kännetecknade en typisk stad. Föreställningen hade inte gått alltför bra utan besökarna hade stått glest mellan bänkarna. Under krigshotande tider som dessa var människor inte villiga att spendera pengar på förgängliga nöjen. Detta hade också börjat märkas och Ank Lu var inte alls nöjd med inkomsterna. Ank Lu var cirkusdirektören, en enligt många girig gris till man. Han skulle sälja sina egna kroppsdelar för rätt pris. Han hade ett pösigt ansikte med fet nästan oren hy och svart hår som omringade en kal flint på huvudet. Små insjunkna ögon och en smal mun som såg proportionerligt fel ut jämfört med den stora breda näsan. Många tolkade den på Lu synliga girigheten som ett tecken på dumdristighet, ett antagande som slog tillbaka förr eller senare. Det var en kvick och uppmärksam man som dolde sig bakom den något rundade kropp. En man som var mån om vad han ägde och var tillräckligt skicklig för att kunna utöka det på ens egen bekostnad om man inte aktade sig. Hon och Eywin hade sålts till cirkusen när de var små. Av vem kunde hon inte minnas och det hade egentligen ingen betydelse för henne. Det var längesedan, flera år. Egentligen visste hon inte hur gammal hon var, hon hade tänkt på det ofta

Det kurrade i hennes mage och det påminde henne om Eywin. Hon hade sparat en brödskiva och lite ost från sin matsäck till honom. Han var säkert hungrig. Hon satte sig så tyst som möjligt upp på sängen. En rysning gick genom hennes kropp när tårna nuddade det kyliga golvet. Hon tog det grova täcket och lindade det runt sin bleka överkropp. Trots att Vala var ganska slank och smidig. Av rädsla för att väcka Garia gick hon nästan på tå. Trägolvet gav ifrån sig små knarrningar som för att reta henne, och fick henne att stanna till varje gång innan hon fortsatte. Garia var stum men hörde det bra. Hon hade fått tungan avskuren efter att ha stulit ett halsband från sin förra arbetsgivare. Det var konstigt egentligen att ju ljudlösare man försökte göra sig desto högre tycktes tystnaden dunka i öronen. Hon lyckades ta sig till dörren utan att Garias någorlunda regelbundna snarkningar upphörde. Ute hade sommarmörkret nästan jagat bort allt ljus och de sista stjärnorna syntes redan tydligt på himlavalvet medan det resterande dagsljuset sökt sin tillflykt i väst. Fortfarande kunde man skönja de vita molnen som sakta seglade fram på sin väg mot horisonten. Hon stängde tyst dörren och smög sig nerför den lilla trestegstrappan. Lägret som vid första anblicken såg ganska kaotiskt ut var egentligen menat att vara cirkelformat. Men vagnarna hade parkerats lite här och var. Flera facklor lyste upp innerdelen av lägret och Vala försökte hålla sig till utkanten och mörkret. Om hon upptäcktes, även om det var av Garia, skulle hon pryglas. Ingen var tillåten att befinna sig utomhus förutom om det var för att utföra sina behov. Även det var begränsat till området runt vagnen. Det var kyligt ute trots att det var sommar. En skogsdunge bestående av stora alnar och ekar reste sig vid cirkustältet. En svag bris fick löven att brusa och letade sig upp under hennes klädnad. Hon kom fram till Ank Lus vagn, en gulmålad med fönster på sidan och rött rundat tak. Det märktes trots allt vem som använde pengarna som cirkusen drog in. Lu brukade sätta sig och vila på ett av trappstegen till hans vagn när det blev för varmt på dagarna. Han brukade sitta där svettig och fläktandes med handen och titta ut över lägret. Inte för att den var så stor men detta ökade känslan av en man som bevakade sitt territorium. Han brukade ropa till när han tyckte någon slarvade med träningen eller vilade alltför länge. Lindansösen Leria hade sagt att han förmodligen snart skulle börja pissa på allt han ägde, inklusive oss, ”det kan jag lova”. Varvid alla skrattade. Vala tittade sig omkring så att ingen var ute eller i närheten och smög sedan upp vid vagnen. Bredvid ett av de stora trähjulen låg ett i mörkret svart bylte. Vala böjde sig ned och lade mjukt sin hand på Eywin, han ryckte till skrämd och något sömndrucken. Hon viskade några ord och lade sina armar om honom. Brödet och osten hade hon lagt bredvid sig på marken. De satt så en stund, i varandras armar. Hon kunde känna hans andetag i takt med sina egna, hans doft blandat med lukten av torkat svett och smuts. Varken hon själv eller han hade fått bada på ett bra tag. Det fanns det ingen möjlighet till helt enkelt. Hon lyfte hans haka med lätta fingrar och tittade på honom. Ärret som löpte till sidan av munnen förvanskade hans panna över ena ögat till en köttig massa som delvis täckte ögat. Missbildningen han hade haft sedan födseln spände också till över munnen vilket hindrade honom från att stänga munnen helt. På ingendera sidan av ansiktet kunde man läsa av tydliga konturer av ansiktsform utan stora bölder infekterade det intill oigenkännlighet. Han tittade inte på henne utan verkade mer intresserad av en av hennes röda hårlockar. Tvekande slängde han då och då en blick på henne. Hon vände sig om för att ge honom maten hon hade med sig. Nästan hukande tog han emot och glufsade i sig. Vala satte sig försiktigt på gräset bredvid, lutad mot vagnen. Grässtråna kändes sträva och kalla mot hennes nakna lår men hon släppte alltjämt greppet om ylletäcket och lät det fall till marken. Trots att hon kände sig klarvaken tryckte sömnen fram en motvillig gäspning. Hon betraktade honom. Om det inte varit för månens ljus skulle Eywin nästan likna ett rovdjur i skuggan, hukande med sin puckelrygg. Skuldkänslorna slog bort tanken. Hon hade inte rätt att tänka så om sin bror. Hur mycket hon än älskade honom kunde hon dock inte förneka att hon tyckte synd om honom men det räckte med glåporden och de rädda blickarna som folk i allmänhet kastade efter honom. Hon drog upp ena knäet och gned sin kind med handen. Eywin slutade äta mitt i en tugga som om han precis upptäckt att han inte var ensam, han fortsatte sedan i makligare takt.