Att bli sexuellt utnyttjad, kränkt både psykiskt och fysiskt, skämmas för ett brott man inte begått utan drabbats utav. Tusentals barn och ungdomar utsätts varje år för sexuella övergrepp. Oftast är det någon bekant eller inom familjen och majoriteten av pedofilerna är män.

När jag träffar Mikko Roth blir jag något förvånad över hur vanlig han ser ut. Behagligt brunbränd med kort snaggat hår och vänliga ögon. Med ett snett leende på läpparna skakar han min hand och visar mig in i arbetsrummet. Mikkos mamma var finländare och hans far finsk zigenare. Han blev dock tidigt placerad i fosterfamilj. Han blev som han kallar det ett ”fosterhemsbarn”. Familjen Mikko och hans syster, hamnade i beskriver han som knäppa. – När jag började tredje klass fick jag inte krama min pappa längre… de tyckte jag var för gammal för sånt.
Mikko berättar att han och hans syster fick mycket stryk hemma. Föräldrarna var väldigt gammalmodiga enligt honom. – Vi fick själva gå ut och plocka riset som skulle användas. Ibland fick hela familjen stå och titta på när man fick stryk.
Även fast Mikko på något sätt älskade och fortfarande älskar sin pappa kan han inte påstå att han var den bästa. – Man gör inte som de gjorde mot ett barn.
Det kunde hända att de använde badmintonracket eller läderpiskor för att slå. Under sin barndom kände Mikko att han saknade en fadersgestalt. Någon han kunde anförtro sig till och verkligen umgås med. När han träffade sin förövare gick han i fjärde klass. – Det var en kompis som introducerade mig för honom. – Jag blev förvånad över hans sätt att behandla mig. Han var snäll och jag kände att han såg mig som sin jämlike.

”När man är liten tror man att alla har det som man själv. När man blir större tror man att man är ensam om det”
Tonårsflicka

Mikko började besöka sin nye vän så ofta han kunde. Deras förhållande var en trygghet i hans annars så förvirrande liv. – Jag litade på honom. En gång frågade han om min pappa var snäll och om vi kramades. Jag sa nej. Då blev han arg och sa att en pappa ska krama sin son.
Det var när Mikko började femte klass som allt förändrades. Mannen började manipulera och tänja på gränser. – Vi brottades mycket och han brukade alltid låta mig vinna. – Han sa att han tyckte jag var stark och gav mig komplimanger, säger Mikko.
Till slut hände det som inte fick hända. – En dag när vi brottades la han sin hand på mitt könsorgan utanpå mina byxor. Han skrattade och frågade skämtsamt ”vad är det där då?”. Sedan tog han min hand och la den på sin snopp och sa att ”Det här är snyffet” – Det var så han kallade sin snopp, säger Mikko och tittar på mig.
Mannen började långsamt normalisera och bagatellisera allt han gjorde genom skämt. Till slut förstod inte Mikko vad som var rätt eller fel utan bara att det kändes konstigt. Eftersom mannen var gammal sa han att han var tvungen att sova två gånger om dagen. – Så varje gång jag kom dit brukade han säga att jag precis kommit när han skulle sova middag men att jag gärna fick vila med honom.
Det var så han flyttade scenariot från köket till sovrummet. Det gjorde han utan att Mikko förstod vad som höll på att hända. Det hela utvecklade sig efter ett tag till regelrätta samlag. Mikko fick utföra både oral- och analsex. Han som då var elva år fortsatte ändå besöka mannen. – Han var min trygghet i livet. Förutom sexet så var han snäll.
Mannen som hade kommit att bli en viktig del av Mikkos liv och hans vän, skyllde indirekt på honom för det som hände. – Han brukade lägga min hand på sitt hjärta och säga ”Titta vad snabbt mitt hjärta bankar och jag som är så gammal, så får du inte göra”.
Efter en tids övergrepp kunde Mikko nästan läsa av vad hans förövare ville eller skulle göra. – Jag kunde självmant gå in i sovrummet när det var dags.
Efter varje samlag fick Mikko godis och pengar av mannen. – Vi gjorde alltid något roligt efteråt. Det var som min belöning ungefär.
När jag frågar vad han kände under de stunder övergreppen pågick förklarar Mikko att man lär sig att stänga av. – Man känner inte så mycket, man lär sig liksom stänga av kroppen.
Mikko kommer ihåg hur han brukade ligga på golvet och tänka på mattans färger eller vad som helst, medan mannen penetrerade honom bakifrån. I skolan sprang han jämt och ständigt till skolsyster och tiggde om huvudvärkstabletter. – Efter ett tag förbjöd hon mig att komma för ofta men hon frågade aldrig varför jag hade så ont i huvudet.
Han var livrädd för att umgås med killar och vågade aldrig duscha efter gymnastiken. – Jag hade jättesvårt att koncentrera mig, all energi gick åt att hålla tillbaka känslorna.
Ingen i Mikkos omgivning märkte vad som skedde. Ingen frågade heller. – Jag berättade inte för någon om vad som hänt för att jag skämdes samtidigt som jag inte ville förlora min vän

”En liten flicka hälsade inte på männen i sin omgivning. Istället gick hon rakt på dem och berörde deras könsorgan”
Ur boken ”Mot dessa våra minsta”

Han brukade ha fruktansvärt ont efter de anala samlagen. Ofta fanns det blod i hans avföring och det var svårt att torka sig. Men hur kan egentligen föräldrar till en pojke undgå att se tecken som dessa? – Min mamma skällde ut mig för att hon tyckte att jag inte skötte min hygien.
Efter tre långa år slutade övergreppen när Mikko flyttade till sin riktiga mamma. Men fortfarande höll han tyst om de sexuella övergreppen. En tid senare blev han våldtagen. – Vi var på ett badhus och en man drog in mig i ett bås och tvingade mig utföra oralsex.
Våldtäkten skyllde Mikko på sig själv. Han säger att han trodde att det var något fel på honom, att det måste vara han som var konstig om han tillät sig utsättas en andra gång. Det var nu den svåra tiden började. Mikko mådde allt sämre, han försjönk i en djup svacka av depressioner och droger. Slutligen så prostituerade han sig. – Jag blev väldigt självdestruktiv. Skar mig själv, tog medvetna överdoser och såna grejer.
När Mikko var arton år var han med i porrfilmer och uppträdde på porrklubbar, där han också hittade sina kunder. – Det kunder vara vem som helst. Unga killar från Östermalm eller gamla alkisar, man lärde sig urskilja ”dom”.
Vid 22 års ålder hamnade Mikko utarmad och deprimerad åter på sjukhus efter en av hans många överdoser. – Det var då jag brakade ihop totalt, säger han.
Han skrev frivilligt in sig och kunde därmed börja få vård. För första gången i sitt liv kände Mikko att han var på rätt väg. Han lyckades till och med sluta droga. Han berättar att det var som en chock när hans psykolog berättade för honom att han blivit sexuellt utnyttjad. – Jag trodde ju att det var mitt fel, jag hade ju självmant gått in och lagt mig i sängen.
All smärta och ångest som lagrats under alla dessa år kom nu tillbaka. Denna gång kämpade Mikko inte emot. Han polisanmälde sin förövare. – Jag hade turen som många inte har, säger han.
Han blev förhörd av en specialutbildad polis och åklagaren var van vid liknande fall. Fallet drevs till högsta instans och mannen fälldes. Egentligen hade han erkänt redan vid andra instansen. – Rätten var på min sida och det kändes underbart, som ett erkännande.
Trots allt lidande som Mikko fick gå igenom fick mannen bara ett år och sex månader. – Jag blev helt klart besviken. Egentligen skulle han få två års fängelse men med hänsyn till hans höga ålder blev det mindre.
Sex år efteråt tycker Mikko att det viktiga är att han fick någon sorts upprättelse genom rättegången. Han är dock kritisk mot socialen som han tycker inte tog sitt ansvar. För att han skulle få den specialvård han hade rätt till var han tvungen att flytta. Socialen har som myndighet ett ansvar att betala personens behandling och andra eventuella kostnader. Likväl var Mikko själv tvungen att skaffa bostad och stå för andra kostnader. – De hjälpte mig inte förrän jag gick in dit och slog näven i bordet och krävde det jag hade rätt till enligt lag, säger Mikko och ler.
Idag lever han ett ganska vanligt liv. Han jobbar på föreningen Hopp, för personer som utsatts för incest- och sexuella övergrepp. – Skammen och skulden är borta men vissa sår kommer alltid att finnas kvar.
Under samtalets gång blir jag förundrad över hur lugnt Mikko talar om det som hänt. – jag har bearbetat klart mina upplevelser, säger han.
Mikko vill helst inte se bakåt utan vill ägna sig åt att hjälpa personer som är i samma situation som han var som barn. Han försöker njuta så mycket så möjligt av livet. – Jag börjar upptäcka allt det vackra med livet. Samtidigt förstår jag hur mycket jag gått miste om. Min barndom kommer jag aldrig få tillbaka.