“I Chile har det alltid flutit mera bläck än blod”
1970: Régis Debray, filosof och Che Guevaras vapenbroder.

Förrädarnas allians:
Den 4 september 1970 blev Salvador Allende den förste marxistiske presidenten som kommit till makten genom ett demokratiskt val. Hans Unidad Popular som bestod av socialistiska och kommunistiska småpartier vann med knapp marginal med 36, 4 % mot 34, 9 % för högerns kandidat Jorge Alessandri. Så fort den nya regeringen kommit på plats startades en mängd reformer, t ex höjdes arbetarnas grundlön och koppargruvorna förstatligades, detta ledde i sin tur till en uppgång i både produktion och tillväxt det första året av mandatperioden. Chile präglades under den här tiden av enorma klasskillnader och många av de välbärgade såg Allende som ett hot. En aggressiv kampanj att störta Salvador Allende och hans regering inleddes av extremhögern med USA: s finansiella och militära stöd. CIA fick i uppdrag att sabotera den chilenska infrastrukturen för att bana väg för ett regeringsbyte.

Arbetare mutades att lägga ner sina arbeten, företagsägare och högervänliga åkerier arrangerade blockader runt om i landet, varor hamstrades av storgodsen vilket tvingade regeringen att slutligen subventionera maten till den resterande befolkningen.

”Tio miljoner finns tillgängliga, mer om det behövs… få landets ekonomi att braka ihop.”
Richard Nixon den 15 september 1970, i möte med Henry Kissinger och CIA-chefen Richard Helms.

Trots det visade parlamentsvalet i mars 1973 att Allende hade ett fortsatt stort förtroende och oppositionen fick aldrig den majoritet som krävdes för att avsätta honom. Endast några månader innan militärkuppen hade folket gjort sitt val, ett val som de skulle betala dyrt för.

11 september:
Kl 06.00. Ljudet av tusentals marscherande stövlar ekar mellan bostäderna. Det är tidig morgon i Chiles huvudstad Santiago den 11 september 1973. Gatorna gapar tomma, folk håller sig inomhus och de som påträffas ute på gatorna skjuts på fläcken. Likt en tidvattensvåg marscherar de över 2000 soldaterna bestämt mot presidentpalatset ”La Moneda”. Ordern direkt från Pinochet själv genljuder i deras tankar, ”Slå till de jävlarna med allt vi har! Klockan elva när de första planen är framme, då ska de asen få se. Elva prick ska här bombas.” När La Moneda omringas av armén vet de cirka 120 män och kvinnor som barrikaderat sig inne i byggnaden att de står inför en strid de aldrig kan vinna. En strid mot hela den chilenska vapenmakten. Efter flera timmars stridsvagnseld och helikopterbeskjutning står delar av La Moneda i brand.

Kl 11.30, 52 mil söder om Santiago något försenade, lyfter fyra Hawker Hunter-plan styrda av amerikanska piloter, med ett dån. Varje plan är bestyckat med 32 kraftfulla raketer och 4 kulsprutor med en kraft av 500-600 skott/minut. Ett plan är dessutom utrustat med franska toppmoderna avfyrningsenheter med 16 raketer vardera. Flyghöjden är 35 000 fot, hastigheten 500 knop och flygtiden beräknas till 15 minuter. Målet är presidentpalatset.

De flesta radiostationer hade blivit bombade och därmed tystade, dock inte Radio Magallanes. Men det var bara en tidsfråga innan deras antenn också skulle förstöras av militären. Folk runtom i landet hade ingen aning om vad som pågick i huvudstaden. I denna kaosets stund valde Salvador Allende att tala till folket, till både anhängare och motståndare. Detta medan stridsplanen närmade sig mig för mil. Talet var det sista Salvador Allende höll.

Man har lyckats kämpa tillbaka varje stormningsförsök men när stridsplanen väl anländer finns det inget som kan stoppa de. Raket efter raket avfyras, betong och marmor krossas lika lätt som människokroppar. En stank av ränt kött sprider sig med den svarta brandröken. Den förut så stolta fasaden till La Moneda, ett demokratins monument är nu demolerat och kampen är över.

Salvador Allende dog den 11 september 1973. Det är oklart exakt hur han avled, många säger att han blev skjuten och mördad av militären som sedan kallade det ”självmord” men faktum kvarstår att den 11 september 1973 förlorade Chile sin folkvalde president och därmed sin rätt att kalla sig för demokrati.

Vid kupptillfället låg amerikanska fartyg strax utanför chilenskt vatten, med förevändningen att de skulle delta i en gemensam manöver med den chilenska flottan. De var satta i alarmberedskap. Ett amerikanskt plan för kommunikationsövervakning, styrt av officerare i amerikanska flygvapnet, flög över chilenskt luftrum. Samtidigt landade 32 amerikanska övervaknings- och jaktflygplan vid en flygbas i Mendoza i Argentina, nära gränsen till Chile. Trots att man kanske inte var inblandad i de regelrätta stridigheter som följde efter militärkuppen i Chile hade man gjort ett gediget förberedelsearbete.

Man sammanställde arresteringslistor och planer över anläggningar som behövdes tas över, man hade t o m lyckats infiltrera UP, Allendes eget parti. Redan vid valet -64 hade USA uppmärksammat Allendes tydliga valframgångar och redan då hade CIA spenderat ca 20 miljoner dollar på vad man idag skulle kalla smutskastning och falsk skräckpropaganda. Ett radioreklaminslag började med ljudet av en kulspruta, följt av en kvinna som skrek: ”Kommunisterna har dödat mitt barn!” En annan röst tog över: ”Kommunismen kan bara ge blod och elände. För att detta inte ska ske i Chile måste vi rösta fram Eduardo Frei som president.” Förutom den ständiga närvaron av amerikanska militära rådgivare, hade CIA sedan 1969 kontakter i alla tre grenar av de väpnade styrkorna. Genom dem och med hjälp USA-stödda tidningar i Santiago, bearbetades opinionen i officerskåren och bland de meniga. Ett tag fanns ett direkt regeringsfientligt nyhetsbrev som riktade sig till militären, subventionerat av CIA. Det påstods saker som att de väpnade styrkorna skulle upplösas eller att polisen samarbetade med kubaner för att sätta åt militärledningen. Under 1973 förfalskade CIA dokument som skulle bevisa att kommunister planerat en blodig kupp där de ledande militärerna skulle avrättas. Dessa spreds för att provocera fram ett ingripande från militärens sida vilket också skedde.

”...vi hade kommit för att utföra ett jobb och det var klart”
Amerikansk pensionerad marinofficer.

Det är säkert svårt att föreställa sig hur situationen såg ut innan och efter den 11 september 1973, att förstå folks rädsla, paniken och osäkerheten som alla bar inom sig. En häxjakt inleddes på kommunister, socialister, fackligt aktiva och alla möjliga politiskt oliktänkande så fort militären tagit över makten. Koncentrationsläger upprättades på flera platser runtom i Chile, på de mest bisarra ställena. Ett exempel är ”La Discoteca”, det var ett ökänt tortyrcenter som kallades just diskoteket för att soldaterna när de torterade sina offer spelade hög musik för att dränka deras skrik.

”En ung kvinna ställdes naken på alla fyra ute på den lilla gården. Soldaterna ledde fram en schäferhund som sedan fick bestiga kvinnan. Hundens könsorgan svällde så kraftigt att den inte kom loss direkt utan kvinnan fick gråtande stå kvar på alla fyra. Soldaterna rökte och skrattade medan de tittade på”
Utdrag ur boken Hur många gånger kan man döda en man.

Dagligen plockades sönderslagna, oigenkännliga lik upp ur floder och sjöar. Militären åkte runt i städer och dumpade kroppar vid trottoaren eller i soptipparna. Man kastade till och med folk i havet från helikoptrar och flygplan. Många historier om vad som hänt är för långa för att skildras på några sidor, andra kommer aldrig att berättas. Ingrid, en exilchilenare är som flydde Pinochets terror är idag bosatt i en svensk förort och har skapat sig ett nytt liv men trots att minnena gör ont är hon redo att berätta sin upplevelse. Sanningen om vad som hände henne och tusentals andra med henne. Observera att huvudpersonen vill vara anonym och att namnet därför är fingerat. – I Chile arbetade jag som sjuksköterska, jag bodde med en kollega i såna där arbetsbostäder som hyrdes ut av sjukhuset vi jobbade på.
Sjukhuset låg i Coronel, en gruvstad i södra Chile med 30 000-40 000 invånare. Efter sina studier i Concepción gjorde Ingrid sin praktik där och blev senare anställd. Det var en otrolig fattigdom som präglade det lilla samhället och de flesta som inte var arbetslösa jobbade vid kolgruvorna. – Det var en fruktansvärd misär där jag bodde, alla var fattiga. Folk… barn svalt ihjäl. Man såg barn med svullna kulmagar, stora ögonvitor och magra stickor till ben. De som väl hade jobb fick dåligt betalt. Det var hemskt, säger Ingrid.
Som nyutexaminerad sjuksköterska klarade sig Ingrid ekonomiskt bra jämfört med de flesta men som så många andra ville och förstod hon att det behövdes förändringar. Samhället fungerade fel, få hade mycket och många hade ingenting. – Jag ville att barnen skulle å chansen att gå i skolan, dricka mjölk… allt det där som vanliga barn får göra.
Landet hade sedan -64 letts av en koalition mellan högern och kristdemokraterna med Eduardo Frei i spetsen. Många tyckte att de reformer som genomfördes var allt för lama och att det gick för trögt. Exempelvis beräknades det att 730 storgods ägde 54 % av jordbruksmarken i hela landet. Speciellt arbetarna tillhörde en utsatt grupp och som fackordförande på sin arbetsplats upplevde Ingrid många svårigheter att nå ut med sitt krav. – Vi arbetade i den offentliga sektorn så lönerna var låga. Det enda vapen vi hade för att göra oss hörda var att strejka, men vi gick aldrig så långt… vi kunde ju inte lämna patienterna åt sitt öde.

Den sista tiden av Eduardo Freis mandat präglades av protester och strejker. Under en period deporterades många vänstersympatisörer, man skickade de till arbetsläger och vissa blev t o m mördade för sina åsikters skull. – Min far ville att jag skulle gå ut ur facket, han tyckte det var för farligt. Men jag var övertygad om att jag fick tycka vad jag ville… jag hade ingen aning om vad som kunde hända!
1970 den 4 september blev Salvador Allende den förste marxistiske presidenten som kommit till makten genom ett demokratiskt val. Ingrid berättar att hon blev glad när hon fick reda på att Allende vunnit. – Äntligen skulle det förändras. Alla kände ett gemensamt ansvar att hjälpa till när Allende kom till makten, man gjorde vad man kunde helt enkelt. Efter jobbet brukade vi samlas en grupp frivilliga och åka ut till de mindre byarna för att undervisa de vuxna.
Barnadödligheten i Chile låg långt över dagens siffra på 4 % mycket beroende på fattigdom och avsaknaden av utbildning hos en stor del av befolkningen. Den sittande regeringen genomförde flera radikala reformer bl a förstatligades de chilenska koppargruvorna som var landets främsta exportvara. Trots att folket stod bakom Allende märktes snart vilka som hade resurserna att påverka. – Vi förstod snart att hur mycket vi än jobbade… även om vi jobbade till döds, så hade vi inga pengar till att göra så stora förändringar. För att köpa en barnsäng eller ett paket mjölk behövs pengar och de hade högern.
Redan innan Salvador Allende blev vald till president hade högern försökt stoppa honom istället fick man nu ta till mer drastiska metoder. – Plötsligt började olika livsmedel försvinna från butikerna. Ena dagen fattades socker och ägg, andra dagen mjöl. Högern skyllde på regeringen och arbetarna, och många trodde på vad som påstods. – De försökte vilseleda oss och lyckades delvis.
Kravaller skakade Chile och affärer länsades. Man saboterade för regeringen. Med amerikanska pengar mutade man folk till att strejka och produktionen stod efter en tid i stort sett stilla, detta lamslog i sin tur landet. – Vi anordnade manifestationer till stöd för Allende men det blev svårare och svårare, förklarar Ingrid.
Demonstrationerna var stora och ofta häftiga och sammanstötningar mellan de olika lägren förekom. 1972 hade problemen växt så till den grad att folk från högern öppet proklamerade störtandet av den demokratiskt valda regeringen. – Kvinnor från högern kastade majs till soldaterna och kallade de höns för att de inte vågade störta regeringen.
Kort tid före kuppen förekom alla sorts rykten, folk misstänkte och kände att något var i görningen. Militären hade själva stoppat ett kuppförsök riktat mot Allendes några månader tidigare.
De sista dagarna var kaotiska, visst hörde man rykten men jag trodde aldrig i mitt liv att det som hände skulle ske. Aldrig att de skulle vara så grymma… så monstruösa, säger Ingrid.

Den 11 september störtas den folkvalda regeringen av militären. Kuppen är en av de blodigaste i modern historia. Flygplatserna stängs och all media övertas, Chile isoleras från omvärlden. Ingrid minns att hon befann sig på jobbet den dagen. – Jag hade duschat och precis satt på radion. De spelade bara marscher, jag förstod ingenting. Varför hade vi plötsligt blivit så patriotiska?
Det var senare som Ingrid fick reda på vad som hänt. – Vi fick veta att det rådde utegångsförbud, alla som befann sig på jobbet var tvungna att stanna där, säger Ingrid.
Hon berättar att det rådde en obehaglig tystnad och att man kunde se rädslan i folks ansikten. Militären dikterade vad man fick göra och bröt man mot det blev man arresterad eller skjuten. – Vi var som robotar som bara utförde arbete.
Runtomkring i Chile började den nya regimen jaga och förfölja politiskt oliktänkande. – Det kom soldater till sjukhuset och vi samlades ihop i grupp. ”De som ropas upp ställer sig där” sa de.
Ingrid stod med på listan och tillsammans med några andra fördes hon till kommissariatet där hon förhördes och blev registrerad. – ”Lugna dig” tänkte jag hela tiden och jag lyckades hålla mig lugn men egentligen var jag ju jätterädd. Man visste inte vad som skulle hända.
Inte förrän på kvällen fick Ingrid åka hem. – De sa att de skulle hålla ögonen på mig och om jag gjorde något fel så skulle de döda mig. Dagen efter var Ingrid tvungen att åka till arbetet som vanligt. Hon övervakades vart hon än gick. – En soldat följde mig överallt och bevakade allt jag gjorde på jobbet och jag skuggades på vägen hem. Tänk dig att aldrig känna dig säker, aldrig veta när de ska ta dig igen.
Ingrid förklarar att för att kunna överleva så har hon varit tvungen att förtränga mycket av sina minnen. – Om man skulle minnas allt skulle man bli galen, konstaterar hon krasst.

Efter en tid återkom soldaterna och Ingrid arresterades på nytt, hon fördes tillsammans med några andra till Estadio Regional de Concepción, ett koncentrationsläger. Stadion hade delats upp i två, ena hälften åt männen den andra åt kvinnorna. – När vi kom dit blev vi visiterade, de tog på en överallt… t o m i rumpan, säger hon och ler torrt. – Jag satt inlåst med 30 andra kvinnor i ett litet rum utan fönster. Det fanns lite hö på golvet för att sova på. Som tur var hade jag en kappa på mig när jag greps och jag använde den som filt.
Fångarna bevakades dygnet runt och det var förbjudet att prata med varandra. – Då blev vi straffade, de kunde tvinga en att springa runt fotbollsplanen mitt i natten. – Det var fruktansvärt med all förödmjukelse, man var inte värd mer än skit… mindre.
När någon av kvinnorna skulle på toaletten följde alltid en soldat med. – De stod bredvid när man tog av sig trosorna och ”kontrollerade” så att man inte gjorde nåt fuffens.
Tidigt på morgonen varje dag tvingades de sjunga nationalsången. – Vi fick ställa oss i led och sjunga. De bytte ut texten för att förnedra oss och skrek att vi var förrädare, att vi svikit vårt land. De tror att de har rätt att göra allt.
Fångarna fördes sedan ut för att springa på spelplanen. Ett vakttorn övervakade så att ingen försökte fly. – Det var aldrig någon som försökte fly eller göra uppror, det var för många soldater helt enkelt.
Osäkerheten om vad som skulle hända nästa sekund var ständigt närvarande och paniken var aldrig långt borta. – Man förhördes regelbundet och det gällde att hålla sig lugn. Om man är nervös är det lättare att begå misstag. Jag såg folk som blev rent ut sagt galna och det var den enda ursäkten soldaterna behövde för att sätta en kula i dom, säger hon.
Enligt Ingrid var den psykiska terrorn värre än den fysiska. Varje rörelse, varje blick kunde hela tiden bli ifrågasatt. Allt hade en betydelse, ett gömt budskap för militärerna. – Det kom in maskerade personer och valde ut folk. De som pekades ut försvann och vi såg de aldrig mer. Ibland kunde man höra skriken från människor som blev torterade.
Militären använde sig av en mängd uppfinningsrika och råa metoder mot sina offer. Det har framkommit att nakna kvinnor bands fast med särade lår. Man körde in en råtta i deras vagina som klöste och bet i kvinnans inre. Det förekom också elektrifiering av fångar, man satte strömförande elektroder på bröstvårtorna, blygdläpparna respektive testiklarna. Man körde över människor med fordon, brände ihjäl de och hängde till och med människor från deras könsorgan.

”Hela natten tvingade soldaterna mig att lyssna på när de misshandlade min man i rummet bredvid. De slängde hans kläder i en hög framför mig. Jag kunde höra Ricardos skrik av smärta och det dova, dämpade ljudet av batongslag mot kroppen. På morgonen öppnade soldaterna dörren och tvingade mig att se på när de hängde honom uppochner, naken mot väggen. Eller rättare sagt vad som var kvar av honom. Trots att min man bara var en blodig köttslamsa tog de till elchocker. Medan de torterade honom berättade de hur många av dem som skulle våldta mig så snart de var klara med honom. Sedan… jag kan inte berätta mer.”
Kvinnligt vittne från Estadio Nacional, från boken Hur många gånger kan man döda en man.

Efter två månader i vad som närmast kan beskrivas som ett helvete, släpptes Ingrid. Trots allt hon blivit utsatt för var hon återigen tvungen att återgå till arbetet. – Både militären och sjukhusdirektören sa att om jag försökte sluta eller byta jobb så skulle jag skickas tillbaka. Jag var en farlig terrorist som skulle bevakas och kontrolleras.
Försvinnandet av personer var kopplad till militärens taktik att arrestera människor för att sedan släppa de. När de väl kände sig tillräckligt säkra för att andas ut slog man till igen. På detta sätt lyckades man bryta ned folk. Oftast var detta sista gången dessa människor sågs i livet. Överallt i Chile dök kroppar upp, i sjöar, floder, i containers och mitt på gatorna kunde det ligga lemlästade, sönderslagna lik. Ingrid förstod att hon skulle bli arresterad en tredje gång, denna gång kanske för sista gången. – Jag visste att jag inte skulle orka med allt en gång till, jag tänkte att antingen flyr jag eller så tar jag självmord.
Ingrid kontaktade Perus ambassad och fick ett visum för att ta sig ut ur landet. Tillsammans med en väninna gjorde hon sig klar för att fly. Väl på flygplatsen beskriver Ingrid det som en stor sorg att gå på planet. Vi grät åda två som galningar, det var förfärligt att lämna Chile, vårt hemland. Alla andra passagerarna stirrade på oss men det enda vi kunde göra var att gråta. Ingrid och hennes väninna hamnade i Peru och närde ett hopp om att de skulle kunna återvända. Men eftersom de flesta latinamerikanska länder på den tiden var högerinriktade militärdiktaturer tvingades de snart också lämna Peru. Hon kom till Rumänien där hon skapade sig ett nytt liv. Hon säger att ”även fast man inte är kvar i sitt hemland så måste man fortsätta leva och organisera sig”. Efter sex år kom hon till Sverige. – Idag har jag levt 28 år utanför Chile. Och här är vi, vad har vi lyckats med? Det chilenska folket är ointresserade av politik, det är som om de vägar vi vandrat för alltid är förlorade. Om fler var övertygade om att det behövdes förändringar skulle kanske något hända men idealisterna är få.
Ingrid förklarar att hon inte blir överraskad när folk säger att de aldrig vill återvända. – Nu talas det så mycket om försoning. Att man ska glömma och börja om. Säg det till de anhöriga till de försvunna och mördade. Hur ska man kunna glömma nåt sånt? Det är ju en skada för livet.
När jag frågar om hon tror på att rättvisa någonsin kommer att skipas svarar hon; – Jag tror inte på rättvisan, rättvisan är för de som har pengar och det kommer den alltid att vara.