Att älska någon så mycket att hjärtat nästan brister, kan det någonsin sluta bra?
Att låta sig uppfyllas av någon annan till den grad att man glömmer att stå på egna ben, är det något att sträva efter?
Att älska så att det nästan driver en från vettet, blir man lyckligare av det?
Jag älskar honom så otroligt mycket, han gör mig till den jag är – en varm, ung kvinna, full av liv. Utan honom är jag lika död som en sten. Utan honom orkar jag inte vara glad. Utan honom är jag luft. Utan honom finns jag inte. Han slätar ut alla skrynklor och veck i min själ, och han ser MIG.

Varför väljer han då att lämna mig? Tror han så stark att det ska gå vägen ändå, eller är detta viktigare för honom? Betyder kärleken mindre? Jag vet att jag är svag, att jag är känslig. Jag är barnslig och egoistisk när jag vill att han ska stanna enbart för min skull, men jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Skulle han förstå om jag sa det till honom? Eller skulle han tycka att jag var dum?

Tänk om jag kunde älska lite mindre, kanske skulle det då kännas lättare… Det han gör mot mig, det känns som ett svek på ett vis. När han vet hur mycket jag behöver honom, då åker han härifrån. Ibland hatar jag honom, trots att han är allt för mig. Jag vet inte hur ska klara mig genom detta. Jag vill bara stanna tiden nästa gång jag träffar honom, ligga i hans famn, höra honom viska lugnande, smeksamma ord, avsedda för enbart mina öron. Så vill jag ha det, för alltid. För jag älskar honom så