På kvällen när jag är ensam kastar det sig över mig, häller frätande syra i mina vener.
Jag sitter fast, kan inte röra mig, det slemmiga monstret är för mäktigt. Han vill att jag ska slita mig själv i stycken, och låta den lyckliga massan trampa ner mig i leran.

Hålet inuti bara växer fastän att han, min älskade, försöker fylla det med kärlek. Men varje gång jag faller hamnar jag bara längre ner. Snälla håll om mig hårt för snart räcker inte dina armar till längre.
Jag vill dö om och om igen tills jag aldrig lever igen men låt mig aldrig gå, för konstgjord andning hjälper bara en liten stund även om jag bara hunnit en helt kort bit på väg.

Om jag kunde skulle jag gråta äkta tårar och sedan le ett äkta leende fyllt av solsken.
Jag vill kompensera min oduglighet men det enda jag kan är att befästa den med annu fler ärr.

Koncentrationen sviktar, och alla ljud blir till ett sammelsurium som ekar dag och natt och kanske till och med för alltid men det hörs bara i min värld, i mitt huvud. Ohh…det tar andan ur mig och jag vill ha dig dig dig, säg det magiska orden som vänder allt fel till rätt och se mig i ögonen.
För jag hatar aldrig dig.