Jag går här.
Mitt i mina
tid.
Människor korsar
mig.
Stannar, andas in och går
vidare.
Du gav mig en
hint.
Några löften om att
följa mina
fötter.
Men du var en
hammare.
Jag känner
det nu.
Det släta under mig
försvann.
Med ett slag förvandlade
du asfalt till
grus.
Casio, 4/6 -04 kl 23:48
Grusade förhoppningar är också förhoppningar – fast grusade då... liksom – sjutton också! Nu trasslade jag in mig. Borde skriva lite mer om dikten…
Jo! Jag gillade “det släta under fötterna”... fast det kanske också hade med grus att göra? Man får ju läderhud under fötterna om man går mycket på grus (barfota då, menar jag).