Del7.

Samma gamla madrass från 1999. Oförminskad passion. Öm i underlivet. Ny natt. Ny glöd. Vi börjar finna varandra. Vill aldrig släppa taget!
Jag ligger där i hans armhåla. Han jämför vår upplevelse med kärleksäventyren i pojkvännens torp. Jag är i ett rejält underläge. Då, plötsligt utan förvarning vänder han på pannkakan genom att öppna sig fullständigt: -Han är alkoholist. Vill sluta umgås men hamnar alltid hos honom igen. Tycker om dig! Har fått spritproblem. Har varit intagen för åtskilliga psykoser. Vill bli fri. Vill flytta tillbaka hit!

Ömt farväl. SMS dagen efter: – Är tillbaka hos honom. Mår annars bra. Har träffat svärmor.

Jag svär i mitt stilla sinne men känner att jag trots hans idiotiska manöver är fast. Kluven och sårad funderar jag på att fullfölja iden med en vinafton. Inser till slut att sex inte är rätt väg att tackla problemet.

En vecka förflyter. Har just börjat tänka på nya eskapader igen, när han hör av sig. -Kan du komma till station och hjälpa mig med ryggsäcken? stannar till på söndag!

Fogligt hjälper jag honom med packningen och berättar om mina innersta tankar: -Du säger att du föredrar män men studsar fram och tillbaka mellan honom och mig som en svart gummiboll! – Min omedelbara åsikt är att du är förälskad i honom! -Det tror jag med men han är ändå inte bra för mig. svarar han genast. -I natt, när vi älskade, ja så kändes det faktiskt för första gången, var det fruktansvärt spännande att ha hans mor i rummet bredvid…

Vi umgås som goda vänner den kvällen men det finns en laddning i luften som det inte går att ta på. Jag vill så gärna men trots min kampvilja känner jag av de emotionella sår som hans återfall skapat. Själv säger han sig lida av ångest för vårt senaste tilltag. Jag tröstar honom men skrattar i mitt stilla sinne.