Han kom som en frisk höstvind när det regnade. Mina annars lyhörda öron lyssnade på hans tysta andetag, istället för den predikan som min samhällskunskapslärare manglade mig och de andra fjorton Komvux-eleverna med. Utan att det var min direkta avsikt, riktades mina ögon alltid mot honom när jag höll något av de många muntliga föredrag som våra lärare belastade oss med.

Det kändes som om vi på något oförklarligt sätt förstod varandra, trots att vi knappt växlat ett ord privat. De fem raderna av skolbänkar tycktes växa till ett oöverstigligt hinder för mig och jag började i mitt stilla sinne spekulera i det omöjliga kring ett förhållande av det här slaget. Till min stora förfäran släckte inte detta elden, snarare tvärtom och jag kom in i något som nästan skulle kunna kallas en måste ha fas. För första gången på över tjugo år längtade jag till skolan!

En fyrtioårig kvinna med viljestyrka och en osäker, pojke i tjugoårsåldern. Detta var mannen i mina drömmar! Mina ögon skickade nog sitt budskap ganska öppet men ingen av de andra eleverna såg ut att reagera. Jag ville ha honom, hade inget motiv, bara en envis känsla som jag inte lyckades skaka av mig. Åldersskillnaden kändes inte som något problem.