Fötterna värker. Varför envisas jag alltid med att sätta utseende framför funktion?
Visst bultar fötterna, och jag har farligt nära till tårarna.
Men skorna är svarta, blanka, och klackarna är så där perfekt formade.
Tolv centimeter höga. Jag kan inte låta bli att tänka på, att med dom här skorna upfyller jag längdkravet för att bli fotomodell.
När dom sa i affären att skorna tålde regn, trodde jag automatiskt att dom skulle tåla tårar.

Jag har stoppat för många mentoltuggumin i munnen. Det svider, bränner, och jag vill kräkas. Varför kan jag aldrig vara lagom?
Men det står på påsen, att tänderna blir vita, och andedräkten fräsch.
Jag kan inte låta bli att tänka på, att med så vita tänder upfyller jag kraven för att få vara med i tandkrämsreklamen.
Jag kunde sitta i tvrutan med mitt Colgateleende.
Kanske skulle jag lyckas lura i mig själv att jag är lycklig.

Jag kräktes inatt.
Det sved, brände, och jag grät. Varför envisas jag med att äta?
Jag kan inte låta bli att tänka på, att om jag aldrig åt, så skulle jag upfylla kraven för att få vara människa.

Jag skulle vara så vacker, med mina svarta skor, vita tänder och smala midja.

Men magsyra fräter bara sönder huden på fingrarna, inte lidandet.