I slitna adidasdojjor från förra året snubblar hon fram mellan klädställ och upprymda helgshoppare. Ögonen letar efter fäste, en punkt att vila på. Hennes kropp känns frånvarande och avdomnad och hon fryser i sin stickade vintertröja trots att affärerna för länge sedan börjat annonsera för vårkläder.

Hjärnan har för länge sen lagt av och hon är yr. Hon gissar att hon ser apatisk ut, tom, precis som hon känner sig. När det klarnar emellanåt känns det alltid som om hon är iakttagen. Kanske är det för att hon ser så konstig ut som alla tittar, tänker hon och går vidare till nästa affär. Det är alltid en plåga att köpa kläder och varenda gång hon ska prova något måste hon skala av åtskilliga lager av plagg som hjälper hennes frusna kropp att hålla värmen, kläder som skyddar henne från omvärlden.

Provrummets speglar ser stora och skräckinjagande ut, som om de hotar att svälja henne i sina lömska käftar. Hon drar för skynket och börjar klä av sig. Innan hon kan börja prova granskar hon varenda bit av sin bleka magra kropp. Inspekterar den kritiskt från alla vinklar. Ja, hon vet att hon är mager och ibland kan hon se det. Paniken är nära. Hon böjer sig fram och klämmer ihop skinnet på magen. Undrar om hon inte blivit lite tjockare sen igår. Vem är det som luras? Är det de beniga äckliga axlarna eller den lönnfeta magen? hon vet inte. Kanske åt hon för mycket till lunch, men då borde hon ju iallafall ha energi, inte vara så förbannat orkeslös. Revbenen lyser igenom den tunna huden och hon smeker dem ömt med handen. Benen ljuger nog inte, tänker hon och kan äntligen våga sig på att prova de somriga linnena hon tagit med sig in. Sorgsenheten sprider sig i hela kroppen. Kommer hon någonsin att våga visa sig såhär?
Hon är åtminstone lättad över att hon slipper shoppingsällskap som nyfiket står utanför provhytterna och frågar hur plaggen sitter.
När kommer hon kunna använda bikini utan att behöva skämmas och huka för omgivningens vassa blickar och viskningar? Vill så gärna bli normal och frisk igen. Kunna trivas i sin kropp.

Med en lätt suck byter hon tillbaka till de vanliga säckiga kläderna som döljer varje uns till kontur. De trygga svarta plaggen som ingen kan se igenom, och därför inte heller döma det som finns innanför. Önskar att hon kunde stanna bakom det tunga provhyttsskynket för alltid, önskar att hon kunde bli osynlig, försvinna spårlöst.

Drar bort förhänget och kliver tillbaka ut i verkligheten.