Jag kliver ur torktumlaren som genom ett trollslag förvandlats till en tids- och dimensionsmaskin. Jag kliver rätt in i mitt tredje hus där golvet till köket är fullständigt uppbrutet och en öppning fylld av bråte gapar mot källaren. Mitt i bråten står någon som jag först tror mig känna igen men ser sedan att det är en kvinna jag aldrig sett. Som den naturligaste sak i världen räcker hon mig en bräda samtidigt som hennes läppar rör sig. Inga ord når mina trumhinnor för trots att det är fullfärgsfilm är det någon som glömt vrida på ljudet. Jag vet inte hur länge vi röjer men oavsett hur mycket vi får ut är det lika mycket kvar och det enda som är riktigt säkert är att fotfästet inte fäster alls.

Jag kliver åter in i torktumlaren och färdas ännu längre tillbaka i tiden, eller snarare i rummet, för jag är jag men rummet är inte nu utan då. Jag landar på den backe jag första gången i mitt liv yttrade orden “jag älskar dig”, eller var det kanske “jag är kär i dig”, jag minns inte riktigt. Min första kärlek var det i alla fall och mitt hjärta sjöng hennes namn klart och tydligt. Jag var nio eller möjligtvis tio och kärleken var vit som snö, precis som hennes godhet. Jag vet inte om det var min osäkerhet och oförmåga eller att hennes vänner häcklade mig som gjorde att jag aldrig vågade följa upp de orden jag så modigt uttalade.

Backen där ett av mina viktigaste vägval gjordes ligger i ett villakvarter med ett par tre gamla hus och tretton nyare. I skogen ovanför finns massvis med läskiga gamla bunkrar där militären stuvat undan hundratals meter taggtråd. Det var ett riktigt äventyr att bege sig in i dem och det var endast några få som tordes sig allra längst in, för där var mörkt, trångt och det sas att råttor och en och annan orm låg och lurade där.

Det blir snabbt natt och jag inser plötsligt att jag är föremål för någon slags jakt. Soldater av okänt slag jagar mig i skogen och på vägarna runt omkring. Jag är rädd, stressad och “äntligen” har någon hittat volymratten för jag både hör och känner regnet som börjat falla. Det är kallt men jag fryser inte, bara ryser. Jag kör bil i våldsamma farter, jag använder vapen och skjuter på mina förföljare men ingen dör på riktigt utan, precis som när vi som små lekte krig, räknar de till hundra och kan sedan vara med igen.

Jag törs mig ned till gatan, smyger i en trädgård, gömmer mig i några buskar utanför Peters hus – undrar vart han tagit vägen -. Mina förföljare verkar ha tagit rast för jag är ensam. I det varma ljuset från fönstrena ser jag inte Peters familj utan hon som borde ha stått i det uppbrutna köksgolvet. Hon sitter därinne med sin nya man och några andra ansikten, samt mina två små änglar. Det ser ut som på film men jag sitter där, och kan rädslan till trots känna värmen, och lyckan strömma genom mig.

En kall vindpust viskar ett enda ord – död – samtidigt som en osynlig hand för mig ur trädgårn, upp genom molnen tillbaka till min egen säng där torktumlaren spottar ur mig med rufsig och statiskt elektrisk själ.

Klockan är bara 03:43 och det är flera timmar tills dagen är här. Jag går de få metrarna till toaletten, kissar och går sedan tillbaka till sängen. Innan jag hinner fundera på om jag någonsin kommer att kunna somna igen är jag tillbaka i torktumlaren och resan fortsätter tills klockan ringer och “verkligheten” återvänder.