När jag vaknade var inte solen längre uppe. En fruktansvärd nackspärr fick mig att vända på mig i leran. Jag somnade om i denna kalla atmosfär. Jag vet inte varför.

Flera gånger vaknade jag i mörkret av tysta ljud, ljud som jag inte uppfattade när jag väl vaknat. Det har hänt mig ofta. Min systers röst ropar mitt namn i natten och jag vaknar. Ibland viskar hon det. Denna natt var det andra röster och ljud som gång på gång väckte mig i min oroliga sömn. Det började bli ljust igen och de små insekterna kröp omkring mig som de gör. Fåglarna sjöng nu. Skogen här vaknade som en klassisk symfoni. En okänd dirigent pekar och viftar. Är den här platsen en del av naturen så är väl även jag och jag har också instinkter, det har alla och då är alla lika sjuka som jag, tänkte jag. Jag ställde mig upp och började gå. Långsamt och stapplande. . Se tillbaka kunde jag inte hur jag än försökte på grund av min nackspärr. Att vända hela kroppen för att se tänkte jag inte på. Efter en tid som kändes som en timme mötte jag gårdagen. Orkestern bytte tonart i bakgrunden och det berörde mig inte, jag bara noterade ändringen. Det förgångna var väldigt suddigt. Det enda jag kände var att det var synd att försöka gömma något så bestående vackert som ändå skulle hittas tillslut. Anatomi är verkligen fascinerande och jag kände mig som Leonardo i min upptäcktsfärd. Var det verkligen i går allt hände. Jag försökte få av det värsta i gräset, det kändes så synd. Någon gång ska även det här ta slut. Med stängda ögon låg jag kvar i gräset. Synen är vårt svaga sinne. Det fördärvar gärna våra andra. Nu stod jag upp igen, jag gick vidare. Jag kom till en grusväg som jag kände igen. Kanske hittar jag min bil i alla fall. Tarmtömning är förövrigt väldigt förnedrande. Tänk att det verkligen är det sista man gör. Man måste verkligen tänka på allt. Där är den ju.