Torsdag 17.23

Jag tycker inte om min familj. Jag gör inte det.

Det beror på mig. Jag kräver för mycket kärlek från min omgivning. Det är min stora svaghet.

Men ändå. När man kommer hem från skolan, får man på sin höjd ett \”Hej\”. Det följs allt som oftast av ett \”Kan du gå ut med hunden\”, eller \”plocka ut diskmaskinen\”. Det är liksom ingen som bryr sig om mig, som individ. Jag menar, Alex och Therese, bemöts av ett \”Hur gick det på glosprovet?\”, eller \”Vad sa Birgitta om redovisningen?\”. Mina prov står alla i almanackan. Är det någon som frågar? Nej. Är det någon som påminner dagen innan? Nej.

Är det någon som är intresserad av vad man har att säga? Nej. Är det någon som bryr sig om vad man gör? Nej.
Inte en enda jävla människa i det här jävla huset bryr sig om vad man gör.

För att ta ett exempel. Okej, det var ett tag sen, men ändå. Det är likadant nu.

Jag kom hem från skolan en dag, jättestolt över att ha sprungit en viss tid på 60 meter. Det var personbästa. Det kom ett \”mhm\” från mamma.
Några dagar senare, när Alex kommer hem och har sprungit på en bra tid, så är det \”Åh, vad bra!\”. Och sen vid kvällsmaten, när pappa har kommit hem \”Vet du vad Alex sprang på idag?\”

Hur uppskattad känner man sig då? När man kommer hem, och har slagit personbästa i någon som ens föräldrar VET att man hatar, och inte är bra i, och de inte bryr sig. Speciellt när lillebror kommer hem sen, har sprungit på en bra tid, inte rekord, utan bra, och det blir ett jävla ståhej om det? Inte speciellt uppskattad, kan jag meddela.

Jag berättar ingenting hemma längre. Inte om dom inte frågar. Det tjänar ingenting till. De bryr sig inte ändå. Det vet jag. Jag har försökt. När pappa för en gångs skull håller käften, säger jag att jag fick VG på det och det provet. \”Jaha, vad var max/medel då?\” \”Ja, det var si och så mycket\”, \”Jaha. Ja, då var ju bra.\” Helt utan någon som helst entusiasm eller någonting. Bara \”jaha\”.

Och mina prov står som sagt i almanackan. Hade dom varit intresserade av resultatet hade dom frågat. Det gör dom inte.

När jag kommer hem, och är jättestolt över att ha fått VG på ett jättesvårt prov, eller MVG i bilden, så blir det ändå samma \”Jaha.\” \”Ja, men det var ju fint. Ja, det var ju bra att du fick MVG på det.\” \”Men varför kunde du inte allt då?\”

Den sistnämnda frågan är värst. Räcker det inte att ha fått VG på ett prov som alla i klassen tyckte var hur svårt som helst? Bara för att läraren är dum i huvudet, och ställer frågor man inte visste fanns.

Därför berättar jag ingenting hemma längre. Det känns onödigt.

Och visst, dom kanske bryr sig. Sådär lagom halvlamt. Typ kör mig till scouterna.

Scouterna är fan det enda området i mitt liv där pappa bryr sig, känns det som. Ja, och betygen. Han vill klaga på betygssättningen. Och förstår inte att jag är glad att jag får G, men jag VILL ha VG/MVG.
Han impregnerar mina kängor. Han är någorlunda intresserad när jag kollar på ryggsäckar. Är sådär lite halvt intresserad när jag berättar vad vi gjorde på hajken, men byter väldigt gärna samtalsämne.

Och mamma, hon är helt ointresserad av ungefär allt jag säger. Vi har inte samma smak i någonting, och det slutar alltid med att hon gnäller på mig eller något annat. Oftast på mig.

Som när jag berättade vad Milla hade berättat om vad som hände 5 mars. Vi satt i bilen på väg till stan, för att lämna Therese på ett kalas. Hon var helt jävla totalt ointresserad av om tjejen som försökte ta självmord överlevde. Mitt i allt avbröt hon mig och sa att \”Där var Richard. Han ska nog också på kalaset\”. Och sen när jag hade berättat att de hade ringt polisen, frågade hon varannan sekund \”Och polisen kom inte va?\”. Jag satt och berättade om att mina kompisar hade räddat liver på någon som försökte ta självmord, och det enda hon är intresserad av är om polisen gör sitt jobb!

Frågan är om de inte ser att jag mår dåligt, inte bryr sig, eller bara skiter i det.

De måste ju ändå se det. Jag menar, lärarna i skolan reagerar. Och då tycker inte jag att jag ser hemskt ut. Det tycker jag däremot hemma, men hela familjen är totalt likgiltig.

Och de VET att jag inte mår superbäst. För ett år sedan gav jag dem alla mejlen jag hade mejlat till BRIS. Då var dom äckligt överbeskyddande i en vecka, och ville prata om det. Det ville inte jag. Och sen har dom skitit i det. Dom bryr sig inte ett dugg.

Eller som när dom bråkade i Sälen. Mamma tyckte inte att jag hade rätt att vara sur på henne. Säger inte det något? Hon skyllde på pappa och att båda två hade druckit likör eller vad fan det nu var. Hon ska alltid vara så jävla helvetiskt perfekt, och det är alla andra som gör fel, och om man påstår något som hon har gjort fel, så blir reaktionen \”Ja, för du har ju alltid rätt, precis jämt eller hur? Jag har alltid fel, precis jämt och jag är så jävla dålig!\” (Citerat). Det är så man bara vill gråta. Hon fattar ju inte själv vad hon gör!

För något år sedan hade jag bråkat med mamma. Sen skulle pappa prata med mig efter det. Få mig att inse att jag ska anpassa mig efter mamma, och så svårt är det väl inte att städa sitt rum och så himla uppkäftig behöver du inte vara. Sen gick han ner i källaren. Jag stod i trappavsatsen. Jag hörde när mamma sa \”Den där jävla ungen\”. Just då, just där, var det det värsta jag någonsin hört. Jag grät mig verkligen till sömns den natten.

Hon påstod att hon och pappa längtade efter barn. Att de försökte jättelänge. Kan man inte visa sin uppskattning på något annat sätt då? Vi bad henne inte att skaffa barn, ändå är det oss hon gnäller på, och skyller allt på. \”Jag måste ju köpa mat till er\”, blir svaret när lillebror frågar varför vi inte får månadspeng. Som om vi bad henne att skaffa barn hon måste köpa mat till eller? Som om vi bad henne jobba på Tempo?

För två-tre år sedan, när jag bakade, så lämnade jag allt som det var, och mamma fick diska, plocka undan, torka och allting. Nu plockar jag undan, oftast diskar jag, torkar överallt och lägger ner kakorna i burkar. NU gnäller hon för att det är kaksmulor på spisen. Hon ser verkligen inte det positiva i att köket i övrigt är skinande rent. Hon ser bara kaksmulorna på spisen.

Mitt rum är inte stökigt. Det ligger grejer på golvet, men det är inte stökigt. Jag vet precis var jag har vad. Jag vet precis var allting ska vara om jag skulle få för mig att plocka upp det från golvet. Jag vet vad som ska i tvätten. Jag vet var ryggsäcken ska vara. Bara för att mamma inte kan dammsuga golvet, klassar hon rummets om stökigt.
Jag har aldrig sagt att det är ren, för det är det inte. Men det är inte stökigt i bemärkelsen stökigt. Jag vet var jag har grejerna. Vet man det är det väl inte stökigt?

Jag vet inte vad jag får och inte får göra för henne. Det vet jag först när jag har frågat. Tekniskt sett får jag göra ungefär allt, men vad hon tycker om det vet man inte förrän man frågar. Man hör på hennes tonfall om hon tycker om det eller inte. Oftast tycker hon inte om någonting som jag säger.

Eller när hon bara lägger allt på min plats/mitt rum/mitt golv. Det kan STÅ Therese eller Alexander, eller ibland till och med Annika på det, men lik förbannat lägger hon det på min plats, eftersom hon tror att det är mitt.
Och så gnäller hon på MIG, när jag inte hittar vissa grejer, bara för att jag inte grävt tillräckligt långt ner i lådan, eller tittat riktigt noga i garderoben, när HON inte ens hittar videoband som ligger ensamma bredvid videokameran, mössor som ligger längst upp i andra lådan, jackor som ligger ihopvikta på andra hyllan eller vad som helst. Hon tittar inte, letar inte, utan bara förutsätter att jag ska veta var allting är, eftersom HON TROR att det ANTAGLIGEN var jag som använde det sist, när det i själva verket var pappa.

Hur länge ska man orka med det här? Folk säger att man ska vara sig själv. Här får man inte vara sig själv. Man får inte lyssna på vilken musik man vill, man får inte ha vilka kläder man vill, man får inte sitta var man vill, man får inte gå var man vill, man får inte köpa vad man vill, man får inte titta på vilket teve-program man vill… Folk säger att man är uppkäftig och arg och har humörsvängningar i tonåren. Är inte min mamma folk? Har inte hon varit tonåring? Vet inte hon hur världen ser ut idag? Varenda gång jag säger \”Jag är tonåring\”, så säger hon \”Jag var inte så jävla uppkäftig när jag var i din ålder\”, nej och när var det? För 25 år sen? Samhället har förändrats. Välkommen till 2000-talet, mamma. Världen har förändrats. Jämfört med andra är jag en liten ängel. Så öppna ögonen och inse fakta. Jag förtjänar inte hälften av all den skit du ger mig.

Tyvärr kommer min mamma aldrig vilja kliva upp ur den rosaskimrande himmelssängen hon tycks ligga i.

Hur länge ska jag orka? Är det här min roll i livet? Har alla det såhär? Verkligen? Jag tror inte det. Hela mitt liv känns fel.

Medan andra öppnar sig för sina mammor, och pratar med dom mer och mer, så säger jag mindre och mindre till mina föräldrar. De bryr sig ändå inte, så varför öppna käften?

Jag vet inte om de skulle bry sig om jag dök upp med ärr på handleden. Antagligen skulle mamma bara tycka att det ser onödigt ut. Hon tycker inte om att jag kladdar på mina händer? Varför ska hon bry sig? Det är mina händer. Hon ska bara skita i hur dom ser ut.

Jag skulle nog ändå aldrig dyka upp med ärr på handleden. I alla fall inte spikraka, som efter rakblad. Tanken på att skära sig med rakblad är motbjudande tycker jag. Jag har inget emot smärtan, den skulle jag mer än gärna uppleva, men just rakblad. Glasskärvor, kapsyler eller vad fan som helst är bättre än just rakblad. Det ser då jävla perfekt ut. Rakt, smalt, prydligt. Snart skär sig väl folk som dekoration \”Titta, se mig, jag är speciell!\” Ja, åh vad speciell du är, som härmar folk som verkligen MÅR dåligt, som verkligen gör det för att de inte vill leva. Otroligt smart, du. Vet du förresten hur det är att vara helt nere? Har du någon aning? Nej, du är för ytlig för sånt. Det är för djupt för dig. Du skulle drunkna halvvägs. Du skär sig för att folk ska se dig mer än vad de gör, de ska bry sig, tycka synd om. Tillslut uppmärksammas inte de som behöver uppmärksammas, de som gör det på riktigt, för att övervinna den psykiska smärtan med den fysiska. Och vems fel är det? Ditt.

För den psykiska smärtan är hemsk. Det är därför man skär sig. Den fysiska smärtan övervinner den psykiska. Man ser blodet genom tårarna. Man känner rakbladet genom sorgen.

Ska jag skära mig kommer jag inte använda rakblad.
———————————————————-

Nea, vet du hur otroligt mycket dina SMS betydde för mig? Det går inte att beskriva med ord. Tack.

Torsdag 18.11