Vi älskade den morgonen. Hennes hår slingrade i blekta ofrivilliga lockar. Hon stod naken i motljuset från mina vardagsrumsfönster. Hennes kropp bröt ljuset och i den stunden var den verkligen perfekt. En diamant.

Det lilla skogsrået dansar balett framför min nakenhet. Jag tittar trött på diamanten. Mitt rum är nästan rökigt i morgonljuset och träkorsen lämnar mörka spalter i luften. Hon dansar som på ängen utanför. Hennes kropp klyver rummet och luften har svårt att fylla de på nytt uppslagna såren. Min hjärna tar mikrosekundsbilder i hennes varv.

En perfekt axel går från hennes centrum mot solen och jag är månen. Golvet dammar i hennes steg. Hon dansar. Jag tittar trött på diamanten. Hon vet inte, hon bryter ljuset. Meteoriter slår ned, kometer brinner. Solen slutar kanske brinna. Rymdkatastrofen slår ut vår perfektionism. Månen förmörkas och även solen. Trädtoppar trevar i intet. Vad letar de efter.

Hon dansar i ljuset och jag tittar trött. Hon är diamanten och jag är diamantsliparen. Månen förmörkas och beskedet kommer utan tal. Dansen slutar. Solens axel försvinner som en antiblixt. Luften hämtar sig och alla ting betraktar oförstående och stilla det som äger rum som tusentals åskådare med öppen mun. Diamanten fäller ädelstenstårar och vi återgår till den världsliga ensamheten. Den blir påtaglig när man öppnar dörren och går ut.

Glädje och smärta blandas, vi manipulerar oss själva med plus- och minuslistor: \”Det var bra och det var inte\”. Vi pratar inte på riktigt. När vi träffas låtsas vi le. Jag försöker ständigt återskapa vår atmosfär, det rökiga rummet med rökelse och om jag kisar och drömmer mig bort kan jag nästan se dig dansa naken i motljuset. Ditt lilla skratt kommer till mig när jag stänger ögonen, men försvinner när jag igen försöker kisa. När jag sedan öppnar dem för att återvända till verkligheten ser jag i rutans fördjupning trädtopparnas trevande mot intet.