Panikångestsyndromet bara fortsätter att öka.

När jag för 45 år sedan fick det man kallar för idag panikångest visste man inte mycket.
Man bara sa: det är bara nerverna Ja det var nog en sanning med modifikation för det var ett rent helvete .Som tolvåring få dessa anfall som man inte visste varför de kom.
Det klart att tanken dök upp att man var tokig.

Samhällsutvecklingen har ju faktiskt gjort att panikångesten har ökat. Det är mycket höga krav på människor idag och inte minst unga människor.
Idag finns det ju hjälp och mediciner som hjälper. Man få prova sig fram. Jag vet att vissa mediciner inte passa alla men giv inte upp hoppet.
Jag har hittat en medicin efter 45 år med panikångest. Då får ni ponera att jag hade upp till tre attacker dagligen. Ändå har kämpat vidare. Säkert hundra läkare innan någon tog tag i detta på riktigt.

Detta var vändningen för mig.

Efter så långt lidande fick jag första rådet och det var: Du måste acceptera din sjukdom och göra det bästa ut av det. Du är inte galen utan några trådar har kommit fel.
Ett sätt är naturligtvis att utsätta sig för något som man vet framkallar panikångesten.
Det tar lite tid men om man försöker dagligen att inte nå ända fram men ett steg på vägen är jag helt övertygad om att det går.
Alltså har en vilja att det här ska gå och naturligtvis en hjälp med mediciner.

Efter 45 år så är jag nästan problemfri.

Jag arbetar heltid att vara en assistent åt en blind man och det går utmärkt.
Så jag vill ge er hoppet som har denna sjukdom ger er inte utan tag ett steg framåt varje dag.
Det viktigaste är att man acceptera sin sjukdom och går vidare med att försöka på alla möjliga vis göra det bästa av varje människas förutsättningar.
Jag lovar att man är inte galen utan man måste säga till sig själv att: Jag ska klara detta.
Jag menar inge inte detta ett hopp att jag som tolvåring fick panikångest och är problemfri idag. Men jag säger bara det att det är ett slit och man få inte ge upp.
I mitt fall hade jag både kunnat ta till spriten eller annat för att bedöva detta.
Men vad hade det hjälpt?

Tala om att du har den här sjukdomen det är inget att skämmas över.

Din omgivning måste få veta att du har denna sjukdom då blir det lättare för dig.
Gå inte och hymla med det. Då bara blir det värre.

Jag önskar alla lycka till med sin kamp mot detta. Om ni önskar att snacka lite om det här är ni välkomna att skicka ett mejl. Bo.grapenskog@comhem.se

Med varma hälsningar
Bosse (grapen)