Fredrik ringde mig i morse, jag hade inte träffat honom på hur många år som helst. Han sa att han hade något viktigt att prata om med mig, inte fan vet jag vad det var, men visst, jag gick med på hans planer. Fem över ett skulle jag träffa honom borta vid torget så det var lika bra att slänga sig i duschen innan, man vill ju inte stinka sursvett när man träffar någon för första gången på så lång tid. Okej, han var inte direkt en god vän, snarare en gammal bekant på något sätt. Ärligt talat vet jag inte varför människan bestämt sig för att det var mig man skulle prata med om man hade något på hjärtat, jag kanske har fått bra recensioner från andra gamla vänner. Min buss var försenad, så jag klev på den när vi skulle träffas. Det var den absolut segaste bussresa jag suttit på, varenda litet hörn av stan skulle täckas innan jag var framme, bussfan var till och med ute i marginalerna av stan och snurrade. Faktum är att jag förmodligen hade halverat tiden till fots. Min buss anlände typ tjugo minuter för sent, men Fredde stod fortfarande och väntade som en herrelös hund. Han stod mitt på torget, ungefär där jag sett Berra första gången. Sparkandes på en sten och jag kunde nästan se hur förbannad han var. Jag var dock inte säker på vad det var han var arg på, förseningen eller något värre, det gjorde att jag blev lite ställd och till och med smått som smått skraj.
-tjena Fredrik, ursäkta tajmingen, sa jag så glatt jag orkade efter bussens helvetestur.
Han vände sig om som stålmannen vänder kappan, swoosh! Öga mot öga, men bara en enda sekund innan jag märkte hatet i hans blodsprängda ögon.
-du jag ska berätta för dig vilken jävla nolla du egentligen är. Vad fan tror du att du är? Ett jävla helgon som inte behöver göra ett enda dugg för att ursäkta dig?
Jag hajade till och mina ögonbryn flög upp mot hårlinjen i chock. Vad fan var det här nu då?, hann jag nästan tänka innan det var dags igen.
-hon har nog berättat vad du går för, hur fan kunde du göra så mot en försvarslös gubbjävel? Vad fan hade han gjort dig egentligen?
-Hon? Undrade jag förvånat…
-Vem fan tror du? Har du inget jävla minne? Vem? Du frågar VEM?! Jag ska berätta för dig vem. Hanna…
Pang! Nu stod det klart för mig, mitt minne hade återfötts.

Incidenten Fredde syftade på hände för ett antal år sen, typ i högstadiet. Jag hade ingen aning om att han ens visste om den, jag hade glömt det för länge sen. Här står han och ger mig min obligatoriska avhyvling, problemet är bara att snubben är typ tio år för sent ute. Jag menar vad har det för impact om händelsen är bortblåst från världsalltet och glömd? Hon hette Hanna Johansson och var vad jag minns det som en lång smal brunett med järnkäft, eller med andra ord tandställning. Jag hade träffat henne på en fest runt jul eller nyår, hemma hos någon nolla vars föräldrar dragit från stan över helgerna. I en stor fåtölj längst inne i hörnet satt jag och drack min öl. Jag säger min öl eftersom i detta sammanhang var det just Min öl. Jag hade mitt stash under fåtöljen, borta från alla nyktra-men-vill-bli-packad-ändå-helst-gratis-människorna som så lägligt alltid var de mest intresserade och förstående kvällar som den här. Framåt kvällen höjdpunkt, ett framträdande av något lokalt skitband som bara kunde få spelningar bland sina vänner, var jag så förbannad på alla giriga fingrar runt min systemkasse att jag slängde ölburken jag drack ur rakt på en senromantisk tavla över spisen som föll mot golvet som humöret på en anabolstinn dörrvakt när någon frågar om det var för att han var för dum för poliskåren han slagit sig in på yrket. Som ett knallpulverskott i en lagerlokal slocknade alla samtal och byttes ut mot kollektiv chock. Säkert tvåhundra ögon följde min sorti med största intresse och avsky.
-Glo då för fan… mumlade jag fram, men utan mikrofon ska det nog vara ett mirakel om någon hörde vad jag sade.
När jag tänker på saken så uppfattade jag fanimig inte heller vad jag försökte få fram i den stunden. De hade en ståltrappa vid källaringången som under de närmsta minuterna blev mitt provisoriska altar av hat. Jag hade nog tur att ingen som såg mig där skvallrade till festfixaren själv att källardörren numer var täckt av galla och urin. ’
Jag satt med huvudet krökt och var hela tiden på gränsen att ramla framåt. Jag svor för mig själv, på nästan allt och alla jag någonsin träffat på när lyset i källaren tändes och ljuset strömmade ut till mig genom det lilla fönstret längst upp på dörren. Där inne stod en säng och ett par avskyvärda illröda stolar med ett lika fult bord. Sängen såg ut som om den inte varit bäddad på hur länge som helst och jag tänkte att det måste vara snubbens lillebror eller något liknande som hade belägrat källarvåningen som ett resultat av någon pubertetsmässig strid med föräldrarna om ett eget rum. Till min förvåning var det ingen liten finnig trettonåring som kom ut genom dörren och gormade utav helvete och all jordens ilska verkade fastna på mig som en skuldsökande missil.
-Men vad i helvete sysslar du med, jävla imbecill? Det stinker ju helvete här ute, vad fan har du gjort?
-ja, trevligt att träffa dig också!, sade jag märkbart irriterad.
-Va?, skrek hon i en så hög ton att jag var tvungen att täcka för mina öron i rädsla att blodet skulle strömma ur dem på grund av decibelkraften.
-Vad fan tror du?, inte fan har jag planterat hjortron…
Jag skrattade inombords, var fan fick jag den kommentaren från? Hade jag haft ett papper nu så skulle jag bara vara tvungen att skriva upp den, comedy central nästa!
Hon gjorde en grimas av avsky och illamående, jag tror ha uppfattat något i stil med en uppstötning också innan hon snabbt vände sig om för att lämna lukten bakom sig. Om jag säger att jag sket i byxan av välmående skratt när hon satte sig rakt på röven i spyhålet och skrek rakt ut, så underdriver jag fanimig. Först fick jag blicken av en önskan till en lång och plågsam död, men även hon insåg till slut komiken i det som nyss hänt och började smått dra på smilbanden. Där satt vi, två människor fulla som as och skrattade fritt ut i luften åt den bitterljuva stämningen som fanns i trappan, som besatta av något tropiskt virus eller höga på amfetamin. För att sammanfatta: jag såg henne, hon såg mig och det ena ledde till det andra och tillslut tvättade vi av varandra i källarens duschkabin före och efter ett intensivt ögonblick av en skum hatkärleks lusta. Vi styrdes mot den obäddade sängen mitt i källarrummet och väl där lyckades jag till en början inte leverera på begäran så hon gav mig lite hjälp på vägen.
En röst med samma ton som djävulen skulle ha efter två timmars intensivt krystande på toalettstolen utan resultat ekade i det kala rummet. En stor blond mani dörröppningen mellan källaren och resten av huset verkade vara källan till rösten. Jag uppfattade aldrig vad snubben sade, men han var i alla fall inte glad, det märkte jag. Byxor och långa steg mot utgången direkt hjälpte mig inte mycket faktiskt, dörren jag valt som nödutgång i situationen verkade vara låst. När jag tog i handtaget mindes jag nästan hur dörren blivit låst i stundens hetta, det var dörren mot ståltrappan. Nu hade jag två alternativ; hämta nyckeln på bordet vid sängen eller gå rakt mot mannen. Innan jag skulle vara framme vid nyckeln skulle han ha hunnit stoppa den i fickan, han var närmre. Alternativ två, det fick det bli, men hur fan skulle det gå till? Han såg på mig som en frustande tjur som stirrar på matadoren innan anfallet och mina ben skakade ytterst kraftigt. Det var nu eller aldrig insåg jag och lutade mig framåt och fumlade med högerfoten efter det perfekta fästet.
Ärligt talat så minns jag inte vad som hände sen, men det var ingen fara för det visste tydligen Fredde och jag hade en känsla av att han skulle berätta det för mig.
-fattar du att gubben bröt lårhalsen och tre revben? Fattar du vad du har gjort? Gubbjäveln kan för fan knappt röra sig längre…
-det visste jag inte, men hur fan vet du det här? Det har väl inget med dig att göra? undrade jag lite försynt.
-Hanna var den kvällen bara en fitta för dig, men idag är hon en ärbar kvinna. Hon är min fru, vi är gifta. Fattar du det?
Nu förstod jag att han definitivt inte skulle släppa detta i första laget, han hade personliga intressen i detta.
-gubben är hennes farsa…, sade han i en ton som sade till mig att jag var en jävla idiot som inte fattat det förrän nu.
Jag skämdes direkt, det var ju aldrig min mening alls. Hur fan skulle jag kunna veta att fanskapen hade brutit varenda ben i kroppen, det var väl knappast mitt fel. I samma ögonblick mina tankar undersökte omständigheterna mötte min näsa Freddes knogspetsar, och allt blev svart direkt. Vid mitt tillvaknande var han redan borta, men hans meddelande hade levererats…