Jag var tolv år gammal som jag minns det när jag träffade Berra för första gången. Han stod där, denna skitiga barnrumpa, på torget mitt i stan naken och skrek. Vad fan sysslar han med, undrade jag. Jag stod där vid bokhandelns värmegivande entré och lekte med en actionfigur jag nyss köpt, eller morsan köpt rättare sagt. Jag minns att jag tjatat om den där förbannade He-man gubben ända sen i jul, jag önskade mig en sån men fick ett jävla hockeyspel. Vid den tiden var jag så otroligt förbannad på min mamma att hon tillslut gick med på att köpa den där ”förbannade gubbjäveln” som hon så elegant uttryckte det. Denna dag i mitt liv, när jag stod där vid bokhandeln på torget med min gubbe var jag nått så otroligt stolt, nu var den min äntligen. I detta lyckliga ögonblick var det något som störde min fokusering på min leksak, och ni kan kanske gissa vad det var, kanske den nakne pojken som stod och skrek mitt på torget denna kalla januari morgon. Jag fascinerades av honom och undrade varför i helvete han gjorde det han gjorde. Morsan var inne på Åhléns och kollade på lite grejer hon var intresserad av, jag vet inte vad, så hon märkte inte att jag pös därifrån för att utforska lite runt denna varelse. När jag närmade mig honom, men ändå hade en bra bit kvar innan jag var framme så tystnade han helt. Han stirrade på mig som en tiger stirrar på sin blivande antilopkotlett, jag sket nästan på mig av skräck och tårarna började rinna hejdlöst nedför mina näsborrar. Jag kunde inte röra mig, jag var stel som en gammal kärrings knäled, jag kunde ha gått därifrån och sökt skydd hos min redan överstressade mamma på Åhléns, men jag ville se var detta ledde. Jag var dum så in i helvete vet jag idag, aldrig att jag skulle reagera på det fast idag på ett så ytterligt befängt sätt. Jag tänkte för mig själv att om det kommer till kritan så skulle det nog vara jag som stod som segrare i en eventuell titelmatch, jag menar fan jag spelar ju hockey. Det var därför jag blev lite besviken när han helt enkelt vände sig om och gick ett par steg till en cementsugga där han tydligen förvarat sina kläder under denna ceremoni. Han tog på sig ända upp till en maffig dunjacka, och jag minns att jag skämdes lite för jag hade bara farsans gamla skinnpaj på mig med en tjock ylletröja under, fan vad häftig han såg ut med alla kläderna på. Där stod han nu, denna kaxiga ungjävel som jag höll till mitt hjärta som en gud enbart för det jag sett honom göra idag, fan vad häftigt att skita i allt och bara göra vad man känner för, dessutom hade han en dunjacka också!
När jag tänker på det så här i backspegeln så kanske det inte var så konstigt att när det var dags för min födelsedag så stod jag och morsan utanför Åhléns med en dunjacka i påsen… efter denna incident, mitt första möte med Berra, så lärde jag känna honom förbannat väl genom dessa procedurer på torget som jag själv även blev en del av tillslut. Jävlar vad farsan var förbannad över det, man kan väl inte stå mitt på stans torg naken och bara skrika, nej det måste nog vara något fel på mig.

-Skicka en bärs, skrek Berra från hallen, han var på besök.
På stereon dundrade Ulf Lundell ut någon gammal desperat vädjan till en högre makt, eller vad det nu kan vara den karln dyrkar. Om man tänker på det så kanske man inte är så fruktansvärt olik denne man, jag menar om man ska säga ett ord om hans musik och dess texter så faller ordet patetiskt i munnen ganska väl. Med lite eftertanke så skulle jag faktiskt kunna säga att allt han predikar eller klagar på passar som en handske över mitt mindre händelserika liv, jag menar vem har aldrig suttit i det mörka rummet och begrundat sitt liv och de fåtaliga kärleksaffärer man en gång haft? Ja, just det, trodde väl det…
I kylskåpet ekade allt tomt och om man skulle skrika så skulle tanken föra en till en sån där tom dal någonstans i Amerikas inland, men några öl fanns alltid, jag menar man är väl utrustad för en patetisk hemmakväll med den enda vännen man har. Berra hade tagit sig till soffan mitt i storrummet och log stort när jag gav honom hans efterlängtade dryckeskärl.
-är det vad jag tror det är?, skrattade han fram.
Detta kom inte som en överraskning för mig, jag svarade innan han hade stängt käften:
-Ja, vad fan tror du om mig? Det är klart att det är!
Till fallet hör att jag i det lilla utrymmet mellan badkaret och toaletten hade ett eget bryggeri, med andra ord så var det ölet vi drack mitt egna superelixyr.
-för i helvete Martin, du vet ju att den här skiten inte går att dricka. Varför håller du på och dillar runt så här som någon jävla lågbudgets bryggarkung när du vet att du aldrig kommer att kunna göra det drickbart? Det skulle inte förvåna mig om till och med stans törstigaste alkis kulle spotta ut skiten och tro att du försökte förgifta hela jävla a-laget som någon messias med målet att rensa upp på gatorna en gång för alla.
Jag sade ingenting, men hatade honom i min tystnad, visst det smakade faktiskt inte så bra, men det var i alla fall mitt eget. Jag hade sökt så länge efter något som skulle kunna rädda mig från tristessen och fylla tomrummet efter den stora kärleken.
Jag kunde nästan känna mina vener i ansiktet spricka till rodnad av ilska när Berra helt plötsligt dunkade ner muggen i bordet, den var tom som vanligt. Duger inte för någon, va?, tänkte jag och rodnaden lade sig som vågorna efter vindens sorti.
Berra måste ha lagt märke till min sinnesstämning, han satt sig framåtlutad i soffan och tittade på mig med en sån där blick som man bara vill spy på.
-Lägg av Berra! Inget amatörpsykologi nu, jag fattar inte hur du orkar.
-Du vet vad jag tycker, sade han. Alltså jag är ledsen om du tar det här på fel sätt, men jag vill inte se dig så här.
Innan jag hann yttra mig fortsatte han;
– släpp det där nu för fan… tror du inte att jag vet att du saknar henne? Jag har sett allt det här förr, fattar du väl? Det är så synd om mig, jag har inget liv, ingen tjej, buhu! Skärpning för i helvete…