För människor har ingen hänsyn när de kritiserar ditt risiga hår och dina spruckna läppar, de vet inte varför du spruckit, de antar, svansar efter och tror på ödet som om alla i hela världen är likadana.
Samtidigt hyllar vi samhället för valmöjligheten, vi tror på gud och ber om kärlek, men inser inte vad vi har förrän det är försent. Att tro tar längre tid än att hoppas och man håller tummarna för att få reda på sanningen eftersom man inte kan bättre.
Kommer den däremot flygande så skriker vi, gråter och försvinner för en stund, utan att våga gå tillbaka. Vi berömmer baksidorna och ritar med trasiga filtpennor på framsidan, allt för att göra våra röster hörda i ett samhälle där det är rea på syn, inte hörsel. Dina skrik tas emot av en gubbe utan känslor, du stänger av, du skriker och du förlorar.
Dina påstådda vänner plågas långsammare, de drar, de känner inte längre efter, de vet att livet är att vandra med slut, de går bredvid utan att förstå. Du balanserar på kanten utan att veta vad som händer när du faller fel, du skriker och hoppar alldeles för ofta utan att förstå vad som är på väg att hända. Det ytliga i samhället köper upp din själ för att sälja den till ett nyskapat U-land eftersom de tyvärr har fått förhöjd barnadödlighet det här året, tragedi och höjt BNP.

När du sörjer skrattar de utan att fråga, du blir påbackad och ingen erbjuder dig någon hjälp när luften tar slut. De uppfinner nya apparater som ska frysa in, platta ut, accelerera, vara ljuddämpande och sitta på befallning. Men de fortsätter gräva istället för att fylla igen hålen, omedvetna om styrkan som försvinner. Tjatet, gnatet och tankarna säljs som konserver för dig som liten är och världens gemensamma språk blir polska.

Men samtidigt sitter du gråtandes, skrattandes, sjungandes långt borta, men ändå nära. Frysande med dubbla tumvantar bara för att få tänka ifred. Bubblor säljs inte på posten, du måste uppfinna dem själv.

Orka.