Låt mig berätta om flickan som kysste en säkerhetsvakt vid en Håkan Hellström-konsert för inte allt för länge sedan, bara en lätt kyss på munnen och ett illmarigt leende, men fullt tillräckligt för att vakten skulle ta tag om hennes handled och inte släppa förrän hon drog handen åt sig, långsamt men obevekligt och hon gick! Rätt ut i det svettångande och andfådda folkhavet gick hon, väl medveten om att hon skapat en smula magi och ett avtryck i en människas liv som inte var hennes, med ett allt för snett leende på en allt för liten mun gick hon sin väg. Och låt mig berätta om henne, för trots att säkerhetsvakten inte alls var speciellt söt i sin röda tröja och lätt löjliga hästsvans och trots att det var han som skulle bli en smula omskakad och lätt förryckt, så hände det allt oftare att hon undrade vem han var och om det gick att få tag på honom på något sätt. Kunde man kanske ringa nummerupplysningen eller 112 och fråga efter en röd tröja med en tillhörande pojke och skulle hon kunna få träffa honom tack? Och allt oftare tänkte hon på den nästan bedjande blicken när han höll fast hennes handled, förvånad men lätt triumferande som om han hade vunnit på en lott han inte kunde minnas att han köpt. Hon åndrade inte att hon gått sin väg – absolut inte. Det hade varit nödvändigt eftersom livet aldrig blir annat än man låtsas att det är och hon kämpade frenetiskt för att göra sitt liv till en Hollywoodproduktion. Just därför hade hon varit tvungen att gå, hon visste att om hon stannat ens en minut till så hade glittermagin blivit vardag i samma gråa färg som smutsiga tubsockor. Men till och med soundtracket hade varit perfekt för En Oväntad Kyss, Håkan hade sjungit “nu kan du få mig så lätt” och allt var indränkt i en desperat längtan efter närhet. Låt mig berätta om flickan som levde sitt liv enligt Hollywoods alla regler och därför inte ångrade att hon vände sig om och gick rätt ut i ett svettångande folkhav i stället för att stanna kvar hos en säkerhetsvakt, men ändå, ändå var så fruktansvärt rädd att hon kanske kastat bort början till något stort, sin livs atombombformel som hade kraft att förinta allt som varit innan – BOO-ååh-OOM! – som om hon hade förlorat något oskattbart. Som hon hade gjort med Paul, underbare djävulskt vackre Paul som runnit bort som sand mellan tårna från henne eftersom hon inte hade förstått förrän långt senare att det var hon som avvisat honom. I sin befängda stolthet hade hon lindat in sig i taggtråd och stått stel som en legosoldat när han försökt hålla om henne, bara svarat enstavigt på hans frågor och envisa undran om Hur Det Skulle Bli Nu. Så övertygad hade hon varit om att det bara varit för en natt att hon inte vågat visa hur mycket hon ville att han skulle stanna. Låt mig berätta om flickan som var så rädd att hon förlorat sin livs atombombsformel när hon en gråsmutsig Londonmorgon lämnade en slumrande brasiliansk flicka med hud av honung och hår som tusen lyftande fåglar. Av skräck för det okända och sin psykotiske pojkvän svalde hon nattens viskade ord och beställde in taxi tillbaka till council estate-vardagens hårda blickar och kalla händer. Hon mindes andra, som Robert, vars leende sände glittersprakande stjärnor likt fyrverkerier genom henns ådror och genom sin blotta närvaro på andra sidan ett överfullt rum fick det att kittla av kvicksilverfiskar under hennes hud. Men hon läte tillfällena passera som bilar på en motorväg och med ens var det borta det som kunde ha blivit och hon stod där ensam med blodet kolsyrat av kolsyrad längtan som sakta koagulerade till små bittergula klumpar. Kanske skulle det blivit något av dessa ofullbordade fusioner om hon inte sprungit där ifrån så lättfotat så fort det brändes. Låt mig berätta om flickan som längtade så våldsamt efter en säkerhetsvakt som hon kysst med sina ganska nariga läppar bara en sekund eller eller två, så att hon hoppades att de aldrig skulle träffas igen eftrsom hon sällan levde upp till sina egna förhoppningar. För om de nu faktiskt skulle komma att träffas på en festival i sommar – vilket de kommer att göra, underskatta aldrig hårsmånschansernas förunderliga makt – så kommer hon bara att stå dår, likgiltig och en smula äcklad, och undra vad det kan ha varit som fick henne att längta så efter en säkerhetsvakt med en löjlig blond hästsvans. Och han i sin tur kommer inte att reagera när han ser henne eftersom han för länge sedan glömt en kyss till Håkan Hellströms “nu kan du få mig så lätt” och dessutom har flickvän sedan två år tillbaka. Och även om han i bråkdelen av en sekund tycker sig ha sett det där allt för sneda leendet på en allt för liten mun så slår han snabbt bort tanken för vad spelar det för roll, man träffar ju så många människor överallt och så går ännu en atombombsformel förlorad för världen.