Jag vill leva, sa du till mig för längesedan. Dina ord berörde inte mig, likt ett andetag långt borta härifrån. Jag ville inte lyssna, ville inte veta. Den värld du levde i var inte min värld, den värld du byggde upp existerade inte i min horisont. Jag såg rakt igenom dig, borrade min blick genom din kropp.

Du var värd så mycket mer. Du förtjänade att andas, se och höra. Ditt hjärta förtjänade att slå sina slag.

Den dagen slutade dina lungor att andas luft, det var istället vatten. Dina ögon såg blått, det var inte himlen och det var inte hennes blå ögon utan det var det blåa vattnet. Ditt hjärta orkade inte mer, lika lite som du orkade att leva.

Du gjorde inte ens något jävla motstånd, du lät dig själv att somna.

Och du fällde tårar i floden, lika blå som himlen och hennes ögon som du inte orkade att se på, orsakat av vreden chocken och sorgen.

Tårarna vid floden som blandade sig med sött och salt, kommer för alltid att glimra.