I presens är jag ingenting. Det ni ser är bara en organism. DNA i kärnan, cellmembran, cellvävnad, organ, muskler, delar, och 65% vatten. Just nu är jag tom. Om du tittar noga ser du ingenting bakom revbenen. När det blir imperfekt skäms jag och får någonting liknat svårartad ångest för vad har jag gjort? Vad har jag åstadkommit? Bryr du dig? Spelar det dig någon roll att du stirrar på en patetisk mekanism som spyr ord över allt och alla. Jag är brun och en puppa och jag ska jävlar i det visa dig, jag ska hinna flyga innan femåring sliter av mina vingar och lägger mig i en glasburk
”pappa, pappa titta!”
Och han ska i presens alltid leva.
Jag missar alltid bussen och jag förstår inte hur hela min existens består av imperfekt och futurum.
Presens är en dålig dag i superlativ.