Vad svarar man på frågan, ”Ska jag slå sönder dig idiotjävel?”

”Ja tack gärna, livet saknar ändå innehåll”. Det är lite så där uppgivet och nonchalant, men då det skulle kunna trigga primitiva destruktiva drag och ångest hos den som slår fungerar det endast om man står för det, att livet verkligen är tomt.

”Du och vilken armé?”. Med den frasen visar man sina muskler och försöker avskräcka sin motståndare genom att säga ”Jag är så stark att det inte är någon idé att du försöker”. Detta är också ett högriskalternativ då slagskämpen kanske antar utmaningen och laddar på 10 ggr så mycket som han först tänkt.

”Nej, nej, NEJ, snälla skoooona mig, jag vill inte gå sönder, jag vill inte dö... snälla”. Ett desperat försök att vädja till banemannens medmänsklighet och med lite tur kanske det går att väcka sympati, empati eller något annat humant drag. Med största sannolikhet kommer han bara triumferande att slå dig ändå.

Vad skulle du ha svarat? Jag svarade, för en liten stund sedan, bara med ett bestämt ”Nej”.

Det är oherhört svårt att finna något patentsvar på en sådan fråga när människan framför en mår så fruktansvärt dåligt att enda sättet att hävda sig är att skada andra. Det känns maktlöst och på gränsen till hopplöst… särskilt när år av nedbrytning speglas i ögonen och dörrarna för mänsklig värme är stängda av ren självbevarelsedrift. ”Ingen får komma nära för sist någon gjorde tog de mig mot min vilja, de våldtog min själ och min kropp…”.

När 14-åringens ögon svartnar och han griper efter ett vasst tillhygge i ryggsäcken måste jag svika honom, låsa dörren, vända mig om och låta honom slå på dörren tills han inser det hopplösa. Jag hinner precis se hans ansikte förvridet i raseri innan jag vänder på klacken med kroppen skakig av adrenalin. Denna gång slutade det med ett litet blåmärke, kommer nästa gång att sluta i total olycka för pojken eller kan någon hjälpa honom att välja en annan väg, än våldets.