blink blink
01.28 och jag kan inte sova. Känner mig konstigt nog inte speciellt trött, trots att jag efter månader utan en enda hel natts sömn borde vara slutkörd. Allt jag önskar mig är lite ro. Bara att få ta det lite lugnt.

Jag kurar ihop mig till en liten boll i hopp om att få ner lite värme i mina kalla ben, men knäna skaver mot varandra och jag fryser fortfarande. Sträcker på ena benet. Kylan i fotändan är outhärdlig och reflexmässigt drar jag återigen upp tårna mot kroppen. Mina tår är alltid frusna och om de har känslor så måste de hata mig.

Det är den värsta vintern i mitt liv och jag längtar alltid bort, aldrig kan jag vara nöjd. På nätterna tar ångesten över och jag är alltid orolig över vad följande dag ska medföra. Funderar över hur jag på bästa sätt ska kunna svälta bort och fortsätta plåga och utplåna min redan så trötta kropp. De som tror att jag bara är rädd för kilon och fett har inte förstått ett dugg. Jag är rädd för allt, precis allt och era omtänksamma ord och kramar ger mig timmar av ångest eftersom jag förstår att jag på något sätt måste ha lurat er att tro att jag är någon att bry sig om.

01.40 Termometern i sovrummet visar tio grader och vid fotändan står vädringsfönstret på vid gavel. Jag har ingen känsel i mina tår så jag försöker gnugga dem tillbaka med mina något varmare händer. Vinddraget gör min frusna kropp stel och öm och jag vet att det inte är bra. Ändå stänger jag inte ute kylan. Förtjänar inte att vara varm.

På nätterna intalar jag mig själv att så fort det ljusnar blir allt lättare och varmare.
I bakhuvudet gnager vetskapen om att ingenting kommer bättras och i dagsljus kan ingenting skydda mig mot blickar och beröring. Under mitt tjocka täcke är jag i alla fall någorlunda trygg, och ofta önskar jag att jag aldrig mer ska behöva träffa på den gråa kalla världen som möter mig så fort jag öppnar ögonen.

06.30 och jag kliver långsamt upp ur sängen. Det kalla golvet verkar nästintill uppvärmande på mina domnade blålila fötter.
Jag vet att det kommer bli en lång, hopplös dag och undrar vad jag gjort för att förtjäna helvetet jag lever i. Jag vet att snart kommer längtan efter nattens kalla, men säkra famn igen. Längtan får mig att orka.