Jag tittar på dig. Jag hör dig.
Men jag ser inte, lyssnar inte – som man bäddar får man ligga –
Jag kan inte svara för dig, inte dina frågor, inte dina behov
Endast ana att du bär på något som liknas vid mitt
Är det därför jag inte vågar närma mig dig?
Du är som Jag?
föddes du också så, avskalad och iskall. Likblek.
mest död inuti
för vad som händer när jag plötsligt skriker har jag aldrig förstått, så heller inte kunnat hantera
Min vilja är så stark, att förändra något
Men karaktären den sviker, varför tar du inte emot?
Kom inte nära, jag sa;
Kom inte nära!
Känn för mig på avstånd
Kan inte hantera hud
Orden är många, drömmarna stora
Handlingsförlamad är jag
Och jag undrar när jag blev så resistent;
När blev min kontenta så banal?
kroppsvätska talar inte för sig självt,
Bara antydningar
Det som egentligen händer, det som verkligen borde stoppas;
har jag aldrig kunnat hantera, så heller inte nu.
Jag kan inte sätta ord på... vad?
Endast en iver, endast ett tvång. En drift, ett hopp, ett fall, ångest.
Jag vill inte klä det i för fula ord
Inte tjata ut det, menlöshet finns det för mycket av
Dravel hit och mummel dit, kontentan blir mindre märkbar
Det enda;
Ta mig bort
Min vilja;
Befria mig
Innerst inne;
Det luktar ruttet
Jag skriker;
Hjälp
Jag tänker;
Helvete också, Vad har hänt?
Det enda;
Ta mig bort

Jag vill ta dig bort.
Men jag har aldrig kunnat hantera dig, så heller inte nu.