4 juli

Dörren till lägenheten öppnades försiktigt och ut smög en man i en svart jeansjacka. Sibyllegatan 26 stod det vid trappuppgången och mannen i jackan hette Stellan. Han slängde en snabb blick upp mot klockan vid ArtinianŽs Juveler, tio i tre visade den. Uppdraget hade alltså tagit tjugo minuter att genomföra. Stellan var blek i ansiktet och flackade med blicken omkring sig som ett jagat villebråd. Det som hade hänt där inne gick inte att ändra på. Gjort är gjort. Stellan styrde stegen mot torget. De stora Östermalmskåkarna slungade sina skuggor som stiletter efter den stegande, svarta mannen som snabbt svepte söderut. Stellan snubblade till samtidigt som en svart taxi susade förbi. Staden sov. Det kändes som om de höga husen omkring honom rasade samman och begravde honom under stenen. Han skulle kvävas till döds emellan väggarna om han inte kom ut på öppen mark, nu. Han klev ut på Östermalmstorg och möttes av en kall vind. Det var en otrolig skillnad på natt och dag. Alla färgsprakande blomstånd och skrikande försäljare byttes ut mot en mörk tystnad. Trots att det var kyligt svettades Stellan nu ymnigt och skakade i något som liknade frossa. Han snubblade fram emot Saluhallen, där det döda köttet vilade. Ett ensamt ekblad singlade ned på marken. När han kom fram till Saluhallen märkte han att han snart inte orkade mer, det var som ett djur förtärde honom inifrån. Varför?, tänkte han. Han fortsatte längs med Nybrogatan men var inte ensam längre. Alldeles vid biografen Astoria uppenbarade sig en man som hade klara problem med att hålla balansen. De passerade varandra under tystnad, men Stellan kände lukten av sprit slå mot ansiktet. Patetiska svin, tänkte han och knöt näven i byxfickan samtidigt som han fortsatte gatan ned. Plötsligt hörde Stellan röster i sitt huvud, eller kom de från omgivningen. Han tittade sig oroligt omkring men ingen syntes till. ”Vi vet, vi vet, vi vet” ekade det inne i skallen. Han slog sig ned vid urmakaraffären Åke Falks och tänkte igenom de olika alternativen. I högra ögonvrån skymtade han en grupp människor. De stod och pratade under guldlampan vid Dramaten. Han hörde deras glada tillrop eka mellan väggarna, de skrattade. De slutade plötsligt skratta och vände sina ansikten mot honom och stirrade med uttryckslösa ögon rakt in i hans själ. De visste, eller inbillade han sig bara? Stellan suckade, lutade huvudet mot den orangerosa väggen och tvingade sig själv att blunda. Det måste finnas en väg ut, intalade han sig själv. Han var inte som alla andra, han var starkare

Förlust

Alla tror att de vet vad förlust är. Skitsnack! Jag vet vad förlust är, äkta jävla förlust. Lisa var åtta år och skulle bara gå till Ann. Den sträckan tar vanligtvis tio minuter att gå och Lisa skulle ringa hem när hon kommit fram. När de hade gått en halvtimma och mina päron inte hade hört något ifrån henne blev de oroliga. De ringde Anns föräldrar som inte heller hade sett till Lisa. Fem minuter senare ringde polisen. Morsan svarade. Samtalet blev kort, morsan bröt ihop med en gång. Farsan slängde sig i bilen, jag hoppade in i baksätet och vi satte av mot olycksplatsen. När vi kom fram stod en polisbil med blåljus vid olycksplatsen. Ingen ambulans syntes till, den var inte nödvändig. Farsan sprang ut och jag kom tätt efter. Där låg Lisa i en sjö av blod. Hennes söta ansikte syntes knappt för allt blod och smuts. Skallen var krossad och hjärnsubstansen hade runnit ut och beblandat sig med blodet och snöslasket. En blå Volvo med trasig framvagn stod ungefär 50 meter längre ned på vägen. Bromsspåren i snön var långa och svarta. Farsan tog tag i det som var kvar av Lisa och höll om hennes döda kropp. Han skrek och grät samtidigt, medan jag bara stod där och stirrade. Jag kunde inte släppa blicken ifrån henne. Jag bara stod där, och stirrade. Jag kommer ihåg det som om det var igår, och scenen spelas upp för mig om nätterna, i mina mardrömmar. Det var ett jävla fyllo som kört på Lisa, lilla oskyldiga Lisa. Hon hade dött med en gång. Fyllot hade inte sett henne, sa han. 83 km/h på en 50 sträcka. Fy faan! Saker och ting skulle aldrig bli detsamma. Jag var tio år och blev tvungen att fly verkligheten för att kunna överleva den. 28 juni Han drog fram ännu en Prince och rullade cigaretten mellan pekfingret och tummen. – Har du eld? frågade han. – För i helvete Stellan, du måste sluta kedjeröka. Du tar ju livet av dig, sa en kvinnlig röst. – Ju förr desto bättre. Har du eld, eller? Jag glömde min tändare på jobbet. Kvinnan som satt mittemot gav till en djup suck och tog fram en gulprickig tändare som hon räckte över. Han tände cigaretten, kysste filtret, lutade sig tillbaka och drog ett djupt bloss. Lungorna fylldes av rök som sedan bolmade ut i ett grått moln framför henne. Ciggen var honom trogen, skulle aldrig överge honom. Stellan tittade sig omkring. Han tyckte om det här stället. Tavlorna på väggen var mörka, några levande ljus fladdrade i hörnen, personalen var reserverad men ordentlig och möblerna gamla och slitna. Fåtöljen han satt i var varm och skön liksom kvinnan som satt på andra sidan bordet. Lena var på något sätt lik Stellan. Hon ville hjälpa honom på alla sätt och vis, samtidigt gick det inte att undgå att hon bar på en hemlighet. Ett hemligt sår som inte ville läka och fortfarande var för infekterat att prata om, Stellan försökte ibland men då slingrade hon sig bara. – Kommer du över i kväll? sa hon och spände sina blåa förväntansfulla ögon i honom. Hon var väldigt vacker och Stellan undrade vad hon kunde se i honom. Han var ju bara skinn och ben under sin röda Marwin T-shirt och sina slitna Levis jeans. – Visst, men det blir nog rätt sent. Jag ska träffa Leffe i kväll. Det är något stort på gång och han ska gå igenom planerna. Nu ringde mobiltelefonen, Stellan tog upp 5110:an och såg Leffes namn på displayen. Han svarade inte, inte här, utan stängde bara av telefonen. – Jag måste kila nu, det var Leffe. Vi skulle träffas vid Plattan. – Ok. Stellan lutade sig fram, gav Lena en snabb puss på kinden och stegade ut på Götgatan. Det luktade sommar, nyasfalterad väg och avgaser, mest avgaser. Han korsade Folkungagatan och försvann ned i tunnelbanestationen, Medborgarplatsen. Han satte sig på handikapplatsen längst bak i vagnen och steg, efter några långa minuter, av vid T-centralen. Han tog upp mobiltelefonen och ringde Leffe. – Tjena, Leffe här, svarade en hes röst på andra linjen – Tja Leffe! Det är Stellan. Var är du? – Jag sitter på Burger King. Va faan svarar du inte på mobilen?, Är du på väg, eller? – Ja, jag är på plattan. – Ska du ha något och käka förresten? – Nej, det är bra. Jag är där om två sekunder. – Ok. Hej. Precis innanför entrén till Burger King satt en tjock man i keps, träningsoverall och adidasskor. Han tryckte precis i sig sitt sista Whopper Meal när Stellan kom in. Stellan slog sig ned mitt emot den fete mannen och började prata. – Hur lätt som helst, 30 laxar rätt ned i fickan, viskade Leffe. Det här är det lättaste hittills Stellan. Jag har koden till lägenheten, och bruden är bortrest. Kan det bli mycket bättre? Kom igen, du fixar det där på tio minuter, max. Vad säger du? – Låter nästan lite för bra för att vara sant, svarade Stellan och gav den fete mannen en skeptisk blick. Varför vill du så gärna ha den där mappen? – Jag har några polare som sitter i klistret. Hon är chefsåklagare i ett fall mot en av mina grabbar. Ingen mapp, inget fall. Fattar du? Stellan smakade på informationen, vägde riskerna och svarade efter en stund: – Ok. Jag är med. När ska det ske? Livet

De gröna ängarna, den ljusblåa himlen, de svettiga handslagen, de älskvärda leendena, varma kläder, gymnastikskor, religioner, jordbävningar, teknisk utveckling, sex, rättvisa, sympati, ljus, mörker, cigarrer, torrt vin och människor som sitter och skrattar framför en öppen spis.
Allt som nämnts ovan är lögn. Det existerar helt enkelt inte utan är en fantastisk illusion som vi kallar livet. Sanningen påtvingas vissa av oss, däribland mig. Vi som har förstått att livet inte är en romantisk dans, utan en stor bluff, känner ett förakt samtidigt som man är avundsjuk på alla människor som fortfarande lever i illusionen. Det som avslöjade livet för mig var döden, inte min egen, utan Lisas. När Lisa försvann orkade jag inte vistas i skolan något mer. Alla glada barn som lekte och busade hela dagarna var en plåga. Jag förstod inte hur de kunde vara så glada när världen var så ond och ful. Varför förstod de inte? Allt är så perverst. Livet är en enda väntan på döden. Alla skall vi bli maskföda och sakta ruttna bort till ingenting. Döden är det vackraste, det enda sanna här i tillvaron, ständigt närvarande och äkta.

29 juni Han öppnade försiktigt balkongdörren och gick ut i den tysta natten. Det var kallt men han välkomnade kylan som tog honom i sin famn på ett välbekant sätt. Vinden kom in från väster och bröt ned den sista barriären mellan hans nakna kropp och världen utanför. Det enda som syntes var allt som inte fanns. Demonen skulle besöka honom igen om han somnade, det visste han. Han tände sin fackla med lågan från den gulprickiga tändaren. Hans kära fackla, hands bundsförvant i korståget, hans hämnd på allt som varit och som skulle komma. En dag skulle de två jaga ifatt demonen och dränka den i ett hav av rök. Han kände fukten komma krypande mellan tårna, snart skulle ännu en natt vara förbi. Han skulle välkomna morgonen tillsammans med daggen. Gardinerna gungade fram och tillbaka till vindens dans. Han fimpade ciggen mot balkongräcket och tände direkt en ny. Mannen på balkongen brände sin framtid, i hopp om försoning. 4 juli Klockan var halv tre och allt gick enligt planerna. Stellan stod framför ingången till skattkammaren, helt ensam i natten. Två dörrar längre in fanns hans hägrande belöning. Han tryckte in portkoden ett,..två,..sju,..tre,..pip, dörren öppnades med ett klick. Han slängde en sista blick mot gatan för att vara säker om att ingen sett honom, sedan försvann han upp för trapphuset. Vid tredje våningen stannade han till framför en dörr med namnet Ekström på postluckan. Han drog fram det lilla etuiet med redskapen ur rocken. Ett gem och ett pipstift var allt som behövdes. Att aldrig dessa dumma östermalmare lär sig, tänkte Stellan, när han efter ungefär 30 sekunders arbete fått upp den massiva ekdörren och lyste in i lägenheten med ficklampan. Precis samtidigt som Stellan gick in genom dörren kom polischef Jansson runt hörnet på Sibyllegatan. Han kunde inte sova och att ligga ensam och tänka på problem var inte Janssons grej, så han beslöt sig för att gå ett varv runt kvarteret. Bara två år till pensionen och till fisket i Lappland, tänkte han, samtidigt som han sakta närmade sig entrén till lägenheten. Av en slump vände han blicken mot natthimlen och såg att det lyste på tredje våningen vid hans portuppgång. Om han inte mindes fel var det åklagare Ekströms lägenhet som lyste, – Men var inte hon bortrest nu, tänkte Jansson. Han handlade på polisintuition och förstod genast vad som pågick där uppe. Tjänstevapnet följde alltid med när han var ute och gick sent på kvällarna, han var trots allt gammal och som polis visste han vad som hände gamla människor mörka sommarnätter. Jansson hade av en ren slump tagit på sig den gamla skinnvästen som han bara använde när han skulle hjälpa hyresgästerna med något tekniskt dilemma. Det var trots allt en varm sommarnatt och någon jacka hade han inte velat ta på sig. I eftermiddags hade han hjälpt fru Andersson, som började bli gammal och glömsk, att låsa upp ytterdörren till hennes lägenhet. Han kände efter i vänster bröstficka och visst låg nyckelringen med alla hyresgästernas nycklar kvar. Han letade några sekunder bland nycklarna innan han hittade fröken Ekströms och gick därefter med bestämda men försiktiga steg uppför trappan. Stellan tog precis ur mappen från kassaskåpet och var på väg mot hallen när han hörde hur någon satte en nyckel i låset och vred om. Han vände blixtsnabbt om och sprang in i köket där han fick syn på en grov köttkniv som låg på diskbänken. Han tog kniven, vägde den i handen och tänkte på hur han en gång i tiden hade kastat kniv mot träd och låtsats döda onda monster. Han tänkte hur oskyldigt det hade varit. När han nu kramade skaftet på kniven var det inte längre på låtsats, det var på riktigt. Dörren öppnades försiktigt och någon tryckte på strömbrytaren och gick sakta in i hallen. – Hallå!, jag vet att det är någon här, kom fram nu. Detta är polisen! ropade en man. Stellan stod tyst bakom dörren till köket och väntade. Han kände hur pulsen ökade och adrenalinet strömmade. Hans knogar var alldeles vita och greppet kring skaftet var järnhårt. Stegen kom närmare. – Hallå, kom fram! Han var alldeles nära nu. Dörren till köket öppnades först upp på glänt och sköts sedan upp helt. Ljuset från hallen fyllde delar av köket med ljus men Stellan syntes inte bakom dörren. Polischef Janssons kropp kastade långa skuggor in i köket. Stellan såg att mannen i dörröppningen hade en pistol. Nu fanns det inget utrymme för tvekan. När mannen gått några steg in i köket kastade sig Stellan fram bakifrån och borrade in köttkniven med en våldsam kraft i mannens hals och vred om två gånger. Jansson skrek till och förde reflexmässigt upp händerna till halsen som kastade ut blod. Polischefen klöste desperat efter verktyget som tömde honom på liv. Några ögonblicket senare låg han på golvet i en sjö av blod som bara blev större och större och ett ansikte som utstrålade ren skräck. Munnen var öppen på vid gavel som om han ville skrika och ögonen stirrade i fasa på Stellan, som om mannen hade sett ett monster. Kroppen ryckte i dödsplågor några sekunder sedan gav den upp. Stellan tittade ned på den döda kroppen och gjorde allt för att stoppa kväljningarna. Det var inte läge att svimma så Stellan vände bort blicken och tog tre djupa andetag. Nu var det bråttom, här kunde han inte stanna längre. Han stålsatte sig, stoppade med skakande hand ned mappen i rocken och lämnade lägenheten. När han öppnade ögonen igen hade personerna nere vid Dramaten försvunnit. Han stödde sig mot väggen och kom sakta upp på fötter igen. Sedan tog han några djupa andetag och fortsatte ned för Nybrogatan. Han korsade Nybroplan utan att bry sig om ljussignalerna. Månen syntes knappt för en skara tunga gråa moln. Statyn John Eriksson fanns som alltid i mitten, instängd i sten. Scenariot från lägenheten spelades upp om och om igen inne i Stellans skalle. Kniven som borrade sig in i den gamla mannen och vreds om. De skrikande ögonen och den sista sucken. Han kände hur han fick svårt att andas, hjärtat frustade ut blod i artärerna och paniken expanderade. Han koncentrerade sig på att sätta den ena foten framför den andra och tog sikte mot Arsenalsgatan. På kullerstensgatan kändes det lite lugnare, som om han var i en annan tid, han önskade att han var i en annan tid. Han kände en droppe från himlen landa på sin näsa. Det började regna. Han brydde sig inte om att han blev blöt utan gick som i en mardröm genom Kungsträdgården. Han gick emot Slottet men stannade till på Strömsbron. Han var tvungen att titta ned i strömmen. Stellan lutade sig över kantan och tittade ned i det svarta vattnet. Där långt där nere kunde han se sin spegelbild. Den vinkade till honom. Då förstod han, han var inte starkare.