Jag undrar om jag befinner mig i något slags vaakum. Är det därför jag känner mig så tom?

Jag är i standbyläge, ligger och återladdas som laddningsbara batterier.

Tick tack, tick tack, och ytterligare en minut går. Allting är relativt, så jag kan inte riktigt beskriva hur länge jag legat här. Vad du anser som en sekund, det vill säga det x antal meter som ljuset färdats, och därigenom blev det vi formar våra liv utav, är nog inte riktigt ett passande mätinstrument nu. Sekunder och minuter, alla springer ifrån klockan, jagas av timvisaren och vi skapar mirakel-antirynkkrämer fast bestämda att förhindra evolutionen.

Jag har legat här i en hel tidsålder, en era, och gjort absolut ingenting, vilket i mina ögon anses som ingen tid alls. Frågan är om jag inte åstadkommit mer än er ändå.

Ni stressar mig med era mått på tidens median, genomsnittlig livslängd 78 år?
Jag lever hellre sjuttioåtta minuter än överlever ytterligare ett år i mitt vaakum. Jag vägrar falla in i er mall och vara vanlig. Varför finns denna strävan att vara så jävla ordinär? Har det blivit så farligt att falla utanför ledet att man numera också måste dö i genomsnittlig, medioker tid?
Jag föll för längesedan.
Jag blir äldre varje gång jag öppnar ögonen och tittar mig omkring.
Håll era klockor för er själva, lämna mig ifred. Jag måste tänka nu.

Måste tänka på hur jag ska födas igen, andas igen, fokusera. När jag tänker på alla dagar jag ägnat er och slösat på er, får jag andnöd. Jag måste svälja gång på gång, ångesten ligger som en klump i halsen, ungefär som pepparkaksdegen man åt när man var liten. Med skillnaden att nu smakar den allvar och galla.

Jag vill jag vill jag känner och kämpar och skriker och önskar och drömmer och älskar hatar dansar rusar skrattar flyger drunknar dricker vaknar; går vilse.i mitt eget virrvarr. Mina mål och drömmar tar för mycket plats och hjärnkapacitet och det slutar med att jag paralyseras och ligger kvar här. Fullt medveten om tiden jag slösar, om möjligheterna jag ger upp och dagarna jag sovit bort, så fortsätter jag tänka. Inte än vågar jag resa mig upp. Förmodligen hade jag snubblat på min egen tunga, så jag försöker tänka ut någon slags plan (som jag vet inte existerar). Kan alla andra människor göra upp sparplaner med banken, låna pengar som binder upp dem i femtio års tid som borde ju jag rent logiskt sätt också kunna göra upp en plan, binda mig, ta tag i mig själv? Jag tänker på dagmammor, flygresor, tjejmiddagar, folkölsfyllor, dans på gator i natten, och kallsupar i saltvatten, konserter, skolbussar, skolsalar, skolmat, pianolektioner, fredagshångel, och jag undrar vad jag fått ut av det. Nada, zip, nul, keines. Plötsligt tog allt stopp och vad gör jag nu? Om man bara hade en tärning så man visste hur många steg man skulle gå. Jag behöver restriktioner annars är chansen oerhört stor att jag kommer på idén att jag ska göra ungefär precis allt.

Hade jag kunnat bli restaurangägare, lyckligt gift, barnpsykolog, dykarinstruktör, frihetskämpe, politiker, mamma, journalist, hyllad, läkare, väldigt cynisk poet, skitnödig musikrecensent, skådespelerska, tillbakadragen svår musiker, älskad, eldsjäl, djurrättsaktivist, backpacker, konstnär, designer, radiopratare, jag vet inte, nöjd?
Nej, just det ja, man måste ju dö också (i genomsnitt om sextioen år). Fan också.

Desto längre jag legat här, desto fler idéer har jag kommit på. Idéer jag slösat tid på, för idéer behöver nödvändigtvis inte alltid vara positiva sådana. Idéer jag gärna lämnar tillbaka till vart-dom-nu-kom-ifrån är sådana som de om huruvida rakblad förlöser ångesten, teorin att om magen var tom så skulle huvudet bli tomt på alla tankar. Och tankar om att man på något sätt skulle vara mindre värd.

Någon gång, någonstans, så ramlade jag ner i skiten. Jag krälade vid era fötter, inte konstigt att jag kände mig undervärdig er. Och jag undrar om jag inte legat där tillräckligt länge nog.
Jag hade så mycket värdefullt, men tappade perspektivet och lade min själ i avloppet. Jag ville bara gå därifrån. Så jag gick. Bort ifrån allt, mot ingenting. Mina skor är fyllda av minnen med dom är trasiga och snön läckte in. Gick och gick och hittade ingenting för jag letade efter mig själv, så istället lade jag mig här.
Likt en andra livmoder har jag legat i samma rum, i värmen, i kvav luft, i samma lakan, med samma mörker, samma skivor, samma ångest, tårar, olika dagar. För många dagar.

Trots mitt låga blodtryck så ser jag blodet dunka i artärerna. För när jag tänker efter, så ju längre jag ligger här, desto mindre hinner jag göra, desto mer stressad blir jag, och desto fortare kommer jag behöva åka på företagsbetald retreat på något välkänt spa, där folk smygkollar mobilen på toaletten, annars kanske teknologin springer om en själv.

Jag hatar mig själv för att jag borde älska mig själv mycket mer. Och jag borde titta mig runt mycket mer. Men omvärlden är blind så jag blir bara en betraktare av mänskligheten förfall. Jag tror att människan börjar gå bakåt i evolutionen nu.
Darwin hade fått spel. Vi har ingenting kvar längre, inga revolutionära idéer, inga månar att åka till, inga världsdelar att utforska, inga religioner att skapa, inga grundämnen att uppfinna. Och det verkar som att människan har svårt att finna sig i detta. Så vi skapar nya matematiska teoremer, ny mobilteknologi. För världen framåt i den nya tiden. (Va?). Utveckling och utveckling, kan man inte få ta det lugnt en dag? Vi glömmer bort morgondagen eftersom vi planerar för nästa vecka. Sådant slöseri med tid.

Kanske skrämmer det människan att man har möjligheten att göra vad man vill. Istället blir man banktjänsteman och sysslar med papperslappar, skaffar hus och amorteringar, tre gator ifrån där man växte upp, gifter sig med någon som undermedvetet representerar det man saknade hos mamma, skaffar barn alldeles för sent, annars hinner kvinnan inte göra karriär (stressa tills man får den där spa-resan), vilket är ett stort tecken på att vi går framåt mot jämställdhet, ingen hund, det finns så mycket allergier, och lördag får man dricka rödvin med barndomsvänner och glömma bort att man gått runt i cirklar och nu är tillbaka där allt startade.

Det väl omdebatterade “Svaret” är det att jag inte vet om det finns något. Vad var frågan? Jag tror inte ens att det finns något svar på någonting. Det finns alltid någon liten jävel som hävdar att ett plus ett faktiskt inte är två utan vad som helst. Allting är relativt.
Många tolkar nog min syn på livet som aningen konstig, eftersom jag vill så satans mycket, klagar så satans mycket och gör så satans ingenting. Och det kan ju tolkas som aningen oförskämt mot livet självt. (Och visst).
Jag vet. Jag vill inte mer. Jag vill resa på mig, duscha av mig skiten jag krälar i, klä på mig, gå ut och blotta min nakna själ (för guds skull, glöm inte att äta också), och rädda världen. Jag vill andas igen. Syresätta mina blodkroppar så kroppen bär mig ut i livet och hjälper mig gå (till jag nått en genomsnittlig ålder att kapitulera vid) tills jag hittar någonting jag vill fördriva tiden med. Jag menar jag har ju allt att välja mellan, så jag borde börja gå ungefär nu.

Hon går upp, byter skiva, in i duschen. Duschar med balsam som man kan få cancer av enligt nya hälsorön. Ivrig och blöt ska hon ta handduken och börja leva. Hon halkar.
Det låter aningen dovare än när man knäcker ett ägg. Blodet blandas med vattnet på golvet. Hon ler stelt och nöjer sig med att inte dö i ordinär, medioker, genomsnittlig tid.