{f}Skönhetstävlingar, plastikoperationer{/f} och HM-reklam.
Dagens skönhetsideal är ständigt
omdebatterade i olika mediesammanhang, men vem bär egentligen ansvaret till att ätstörningar och snedvridna ideal blivit en del av vår vardag? Trots att det är lockande att ge HM-modeller, plastikkirurger eller tidningen Slitz skulden, är nog svaret lite mer komplicerat än så.
Dessa nya könsroller som trätt fram i dagens samhälle kanske tydligast ses i de musikvideor som nu produceras.

Lättklädda och lättillgängliga kråmar sig de välskapade kvinnorna för sina ytterst vältaliga hjältar i förgrunden. Iförda nästan enbart ett leende tävlar de om de rika machokillarnas gunst. Så här ser många utav dagens musikvideor ut. Som ett exempel av många valbara kan vi sätta 50 Cent med ”P.I.M.P” i strålkastarljuset. Inledningsvis sitter denna rika, mäktiga man i sitt sovrum omringad av ett antal tjejer iförda endast underkläder. Nu handlar detta knappast om någon sorts polygamiskt giftermål, någon ömhet visas inte dessa kvinnor som följer sin ”herre” likt uppassande slavar. (Jag menar, vem vet när ”Härskarens” lust faller på nästa gång? Kan ju hända när och var som helst.)
Outkast video ”The Way You Move” har samma andemening men omgivningarna har förändrats. 50 Cents lyxvilla har bytts ut mot en savann där mannen sitter i en fåtölj i bildens centrum, omkring honom, härskaren, vandrar hans flock av honor
iförda minimala underkläder, redo att behaga sin ledare.

Nå, jag ska inte vara oresonlig, att bli komprometterad på grund av en ensidig analys vore ju långt ifrån behagligt. Dessa videor tillhör alla män, hur ser då
kvinnornas videor ut? Har de istället ett litet harem av sexiga killar redo att lyda kvinnans minsta vink? Har de en grupp välbyggda, halvnakna manliga dansare i
bakgrunden som tävlar om kvinnans uppmärksamhet? Detta vore kanske lätt att tro såvida man aldrig någonsin betraktat musikvideor på MTV eller ZTV. I stället för sexiga killar i de kvinnliga artisternas musikvideor ser man enbart utmanande kvinnor som också här åmande tävlar om publikens eller någon inhyrd mans uppmärksamhet.

I Beyonce Knowles video ”Crazy in Love” sjunger hon samman med den manlige artisten Jay-Z (som i videon utgör den starka klippan, mannen som skall tillbes och vars uppmärksamhet skall fångas av den ständigt åmande Beyonce). Genom att krypa på alla fyra så sensuellt hon bara kan sätter Beyonce in sina starkaste kort för att nå framgång och uppmärksamhet (detta är även en återkommande scen när det gäller Miss Knowles alla videor).
Den obligatoriska scenen där hon
utmanande smeker sig själv samtidigt som vatten strilar nedför hennes halvnakna kropp, finns där i videon som den ska. Denna vattenscen återkommer i många kvinnliga artisters videor (Christina Aguileras ”Dirrty” för att nämna en) och syftet tycks långt ifrån stämma överens med låtens eventuella innehåll. En låt kan i princip handla om vad som helst, men videon kommer alltid att innehålla scener som anspelar på sex, då de är gjorda av artister som Britney Spears, Christina Aguilera och Beyonce Knowles. Om låten i sig handlar om sexuell övergripelse, krig eller misshandel är oväsentligt, det är sex som säljer, och att detta säljarknep utnyttjas behöver inte ens ifrågasättas.
Angående kvinnliga artisters
bakgrundsdansare och statister är även de sexiga kvinnor som exponerar så mycket hud som möjligt och hela tiden tänjer på gränserna till det vulgärt oanständiga. Slutsatsen blir att även i sina egna videor framställs kvinnorna som slavar, ständigt tävlande om männens gunst (att dra en parallell till Britney Spears ”Slave For You” här känns överflödigt).
De kvinnliga artisterna slits mellan profitbegär och önskan om respekt, och nog tycker jag att dubbelmoralen är speciellt uppbar hos Destiny’s Childs ”Nasty Girl”.
Medan de skönsjungande kvinnorna i samtliga videor strävar efter att visa fansen så mycket som möjligt av sina kroppar, så har denna låt ett tema som uppmanar en riktigt ”nasty” tjej (som i likhet med Destiny’s Child trion ikläder sig minimala tygstycken och kallar det kläder) att täcka över sin kropp. Att man i samma låt hör hur Destinys Child-kvinnorna anser sig vara ärbara kvinnor som vill ha respekt, och att vulgära tjejer försvårar för kvinnor som Beyonce och company att nå detta mål, gör det hela ännu mer patetiskt.
Profitbegäret och denna respekteftersträvan är svår att kombinera, om ens möjlig.

Allas vår kära Britney Spears har nyligen kommit ut med sin senaste singel ”Toxic” och hör och häpna, här handlar låten och videon om samma sak, nämligen sex. Som flygvärdinna i kort kjol tar Brittan sitt arbete att behaga planets passagerare på största allvar, trots att jag har mina misstankar om att ”I händelse utav att spontant uppkommen lust skulle infinna sig hos de manliga passagerarna, bör detta
snarast åtgärdas genom sexuell tillfredsställelse” inte var en del av arbetskontraktet. Att man sedan får se unga miss Spears iförd en genomskinlig (men dock glittrig!) kroppsstrumpa, kräla på ett golv framför kameran i ett försök att vara sexig, chockar väl ingen denna dag, vilket i sig är väldigt oroväckande. Vad skulle hända om vi helt plötsligt började acceptera detta patetiska säljartrick?

Ett samhälle där barnen växer upp med nakna Brittan och vulgära Aguilera kan inte på något sätt vara hälsosamt. Att media inte skulle påverka våra sinnen är en absurditet utan like, och då det gäller påverkan av barn och ungdomar spelar musik och de förebilder som artisterna faktiskt är, en enormt stor roll. Att nu dessa så kallade musiker har ett stort inflytande på ungdomar gör att musikvideors påverkan blir till sanningar och
levnadsregler, speciellt om man har i åtanke att musiken är en viktig del av ungdomars identitet i dagsläget.
Moral byggd på Brittans framträdanden är från min sida under stark kritik. Flickor växer upp och får kroppsideal-hetsen inpräntad i sin världsuppfattning, att tjejers mål är att vara sexiga och ständigt eftersträva killars uppmärksamhet genom exponering.
Pojkar växer upp i tron att de måste bli rika machomän som förkastar hela
känsloregistret när det kommer till
ömhetsbedyrelser, att tjejer enbart, likt dyra bilar, är penisförlängare, accessoarer för dem att bära som symbol för deras välstånd.

Att bh:ar nu produceras i storlek 65 A A och att man vill sälja stringtrosor i barnstorlekar talar också sitt tydliga språk om att även företagen uppmärksammat att sex är ekvivalent med ökad inkomst.
Vårt samhälle håller på att förvandlas till ett pedofilparadis där nioåriga flickor svarar ”ja” på frågan om de någon gång burit latexkjol, då snälla farbror Gunnar frågar under chattandet.
Fortsätter vårt samhälle längst denna väg kommer inte bara detta groteska scenario att förverkligas, utan vi kommer även nå extrempunkter när det gäller könsroller.
Männen som visar minsta ”vekhet” i form av känslor kommer att föraktas, spottas på, så som det ser ut i låg- och mellanstadiet i dagsläget, där pojkar med modet att visa känslor blir mobbade och utstötta. Kvinnorna som äger självrespekt nog att inte bidra till exploateringen av kvinnokroppen kommer att utestängas av kvinnor och förkastas av män, som även de blivit påverkade av medias objektifiering av kvinnan. Får denna outvecklande utveckling fortgå kommer vi snart att finna oss själva i ett känslokallt samhälle. Ett samhälle där allt kan köpas för pengar, där känslor är en sjukdom som bör behandlas genom arkebusering och där kvinnor är billiga accessoarer inhandlade på det världsledande företaget Malmskillnadsgatan.