{c}Vilken jävla idealist jag är… Det är så man kan spy.
Hur kan man vara så otroligt enfaldig, så otroligt naiv?
Patetiskt.

Jag har resignerat, den här idealisten har begärt uppsägning men klarar inte av att möta världen med förståndet i behåll.
Slutstriden blev bitter, jag tvingades ta till reträtt trots allt jag offrat.
Jag känner symptomen och att inget botemedel finns att tillgå.
Idealisten resignerar – den enda vägen ut.
Resignera, acceptera och aldrig igen slå sällskap med naivitetens enfald.

Jag har blivit desillusionens centralstation.
Där ständigt nya tåg inkommer, utan återvändo.
Där tider aldrig passas, där lok blir stående med tekniska problem.
Där alla reparatörer är på en evighetssemester, utan några intentioner att återvända.

Jag försöker fortfarande, men utan ett resonligt mål.
Jag jobbar svart trots min vetskap om mödans obefintliga lön.
Jag är dubbelanställd på ett konkursföretag där en uppsägning inte är en realitet.

Jag försöker fortfarande, trots min resignation och brustna hopp.
Maniskt.
Som en hysterisk durecellkanin slår jag på min trasiga trumma trots att min roll är utspelad.{/c}