Jag börjar bli djävligt trött på död. Vad fan är det som djävlas med en? Ja, ja, det man inte dör av, själv alltså, gör en baaara starkare. Dra åt helvete säger jag. Vad ska man med alla denna kunskap till da? Varför ska man lära sig att hantera smärta och sorg? Vill du veta? Jag har nämligen lite inside information. Jag vet varför. För att kunna möta nästa hemskhet! Ta da.

Men är det inte lite orättvist. Jag har inte bett om att få denna kunskap, ingen ber om det. Kunde gärna vara utan. Ju längre man får vara utan den desto mer får man behålla i livet, desto fler.

Om jag kunde skulle jag slå mig själv på käften för att jag inte oroade mig mer. Jag vet ju att inte det inte håller i längden att gå omkring och tro att allt ordnar sig, att det inte är någon fara. Tillåt dig själv att vara glad, lycklig. Jovisst. Desto hårdare blir slaget. Cyniker, tänker du nu. Realist, tänker jag. Allt som kan gå åt helvete går också just åt helvete. Det är inte bara som jag tror. Ge mig vilken vetenskaplig teori som helst att ställa detta emot, jag har ett vattentät påstående.

För det var just det jag gjorde denna gång. Jag lät oron ta semester och njöt i fulla drag. Gick omkring och kände mig lycklig, orädd, längtade efter framtiden. Så här i efterhand känns det ju lite tossigt, va, lite kaxigt. – Gå där och spatsera som en stropp och vara lycklig. Va är det för ett sätt? Fy skäms. Det är nog bäst att ta ned dig på jorden igen.
Ok, förlåt, det ska inte hända igen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Ska genast göra avbön, leva så tragiskt som möjligt, precis så att jag bara klara av att leva. Ingenting mer ska jag önska för mig själv än att få andas, se och höra. Räcker det? Eller ska vi kanske ta och beröva mig ett sinne eller två så att jag inte får det allt för bra?

Ibland känns det bara som om alla andra är skonade, i min närhet alltså. Om man nu ska jämföra, om kan jämföra olycka, Känner mig bara drabbad helt enkelt. Vad gjorde jag för fel den här gången? Varför kunde det inte funka? Onekligen klarar andra av det, ser det varje dag. Och det känns som ett hån. – HA HA HA HA, titta va jag har! Varför kunde inte jag få det så? Har jag varit ond eller är det en prövning. I så fall undrar jag ännu en gång varför. Vad ska jag med denna kunskap till!? Är det för att göra mig hårdhudad till nästa gång? Då vill inte jag vara med. Jag har inte varit med och bestämt reglerna och godkänner dem icke! De faller mig inte i smaken helt enkelt.

Det värsta är att jag inte kan påverka det. Det som sker gör så utan vare sig min påverkan eller inverkan. Går inte att styra. Jag kunde inte säga – Nä, jag går inte med på att R dör. Det var ingen som lyssnade på mig, det var redan bestämt. Inte heller kunde jag råda över att mitt barn inte skulle få utvecklas inom mig, växa och komma ut som en alldeles perfekt bebis med tio fingrar och tio, skrikandes hälsa världen.
Spelade ingen som helst roll att jag gjorde precis som man skulle. Jag menar vad mer kan man göra, det ligger utanför ens ramar av kontroll. Något annat bestämde att nä, det här blir nog inge bra. Ja, jag vet det är naturens åt helvete pissiga sätt att ”ta bort” det som inte skulle vara. Va då inte skulle vara? Och vem bestämde det och vad gjorde att just detta barn inte kulle vara?

Så fort den omedelbara smärtan dragit undan och man börjar pussla ihop sig igen är det bara till att rusta för nästa helvete. Vad som helst kan hända. Vem som helst kan dö. Det gör mig skräckslagen, vågar inte tänka på det. Vet du, ibland känns det som om jag kan framkalla det hemska eller så är det så att jag kan känna det på mig. Därför vågar jag inte tänka på det. Men vem styr över sina tankar?

Nä, jag vet inte. Jag kanske ömkar. Men jag tror nog att jag tillåter mig det. Det var en dröm som gick i kras. För den här gången, säger någon käck djävel. Tror denne att samma dröm tar vid nästa gång? Just denna dröm, för just detta barn har det stuckits håll på. Finns inte mer. Man kan inte packa ihop den med barnkläderna, stoppa in den i garderoben för att sedan ta fram den, nästa gång.

Bara detta nästa gång, nästa gång. – Dåååå ska du se att det blir så bra. Det var ju precis vad alla sa om denna gång. Och inte gick det så särskilt bra. Eller jag vet inte, alla har ju sina egna uppfattningar och bilder av vad som är bra men jag tycker då inte att ett svart hål på ultraljudet där fostret ska synas är någonting bra. Dessutom ges inga garantier för att det inte händer igen. Hur ska man då våga? Hur ska man orka?

Jag trodde det var världens enklaste sak att få barn. Jag har nämligen hört någonstans, minns inte riktigt var att jorden är överbefolkad. Men hur har det gått till? Och varför har man i alla dessa år fått panik så fort man inte tagit sitt p-piller exakt klockan sju varje morgon? För fick man höra att det var så lätt att man bli gravid – Så var noga med preventivmedlen! Nu får man höra att det är inte så lätt att bli gravid, man får kämpa och kämpa. Vart tog romantiken vägen? När blev det helt plötsligt omöjligt att en spontan älskog resulterade i ett friskt litet barn?

Så står man här, med sönderslagna illusioner, och försöker fortsätta på bästa sätt. Inte som om ingenting har hänt, absolut inte. Men en erfarenhet rikare. Känner mig verkligen så mycket rikare nu när jag har denna kunskap. Undrar vad jag ska göra av all min vetskap. Sprida lite glädje kanske?

Det går ju inte för det var ju ingen positiv kunskap. Fast rent vetenskapligt var det ju det för jag vet ju med all säkerhet att fostret dog och allt som man vet med säkerhet är positivt i vetenskaplig bemärkelse. Det positivas motsatts är det negativa och det är där jag nu befinner mig. Kanske inte syns, kanske inte märks. Man måste ju leva vidare, ta nya tag, spotta i nävarna, se ljuset i tunnel, tro på framtiden. Ändock säger jag allt detta, för det är lika mörk med öppna ögon som stängda och för att jag är förbannad. För att visa ord inte är annat än visa ord. De tröstar inte, läker inga sår, gör ingenting bättre. Ingenting. Det gäller väl bara att vänta men just nu är jag livrädd. Vad ska hända nästa gång? Vem ska plötsligt dö ifrån mig? Vad för slags katastrof väntar härnäst?

När saker händer som står utanför ens kontroll, då hjälper ingenting. Det hjälper inte att du försökt att leva så gott som du bara kan, utan att för den delen bli gudsfruktig men i alla fall. Vem ska man skylla på? Jag är inte kristen och tror således inte på arvssynd. Var människa får stå för sin skuld men när ska man få igen för det goda? Ska man snällt gå och vänta hela livet och tänka – Bara jag gör rätt för mig så kommer min karma att ge mig gott tillbaka. Tveksamt, eller vad tror du?