Vaknade i dimma.
Täckets tyngd gjorde det närmast omöjligt att stiga upp.
Orken var borta.
Dimman varnade dessutom för vad som fanns utanför täcket.
Ännu en dag fylld av sorg och oro.
Utifrån sett såg det säkert ut som min fysiska person kunde stå upp.
En fot framför den andra,
och kunde gå.
Men jag vet hur det var.
När jag väl samlat kraft att föra bort täcket slängde jag på golvet ut ett pussel,
av tankar.
Oändligt många bitar i olika former singlade ned mot golvet och fann sin plats,
i oredan.
Krypandes på alla fyra tog jag mig igenom dagen,
samlade ihop bitarna och lade dem i en skör säck av spindelväv.
Jag bar den sakta och försiktigt,
lade den bredvid mig i sängen
och såg den brista.
Grät för den annalkande morgondagen.