Jag såg honom smyga ner för den knarrande gamla trappan.
Den ledde ner till källaren, men vi använde den som tvättstuga.
Mamma var där nere och tvättade, och eftersom jag inte visste vem mannen var eller vad han ville, blev jag misstänksam.
Bara gå in i andras hus på det sättet.
Jag gömde mig i en garderob ovanför trappan, så att jag skulle kunna hålla ögonen på honom.
Det var ganska mörkt, så jag såg inte hans ansikte, men jag hann uppfatta något glänsande som han höll i ett kramaktigt grepp.
Såg vasst ut, det var nog en kniv.
Det var det sista jag såg innan han var nere i källaren, och jag hörde skriket…

Först stod jag alldeles stel av skräck, sen ryggade jag tillbaka in i den mörka garderoben.
Någon med flåsande andetag kom uppför källartrappan… Det var mamma!
Gud vad skönt att få veta att hon var vid liv, men vad hade hänt med mannen?
Mamma var alldeles likblek i ansiktet och hennes ögon var helt skräckslagna.
Det syntes tydligt att hon var livrädd trots hennes försök att vara lugn.
Med ett darrigt finger pekade hon ut mot bilen.
Och jag förstod.

När vi hade kört en bit frågade jag mamma vad som hade hänt i källaren, och vem mannen var.
Hon svarade först inte, hon verkade försjunken i tankar. Sen sa hon: – Du har aldrig träffat din pappa. Eller hur? Började hon sakta med skakig röst. – Vaa? Var det där min pappa?! nästan skrek jag till svar. – Nej, nej. Han skulle aldrig göra något sådant. Men det hela är en mycket lång historia mitt barn. – Ja, men så börja berätta då! – Innan du föddes hade din pappa kontakt med maffian.
Några veckor innan du hade blivit född stack han.
Han lämnade mig utan förvarning efter 9 års äktenskap!
Jag blev helt knäckt, men jag hade bestämt mig för att du skulle få en bra och ordentlig uppväxt, och jag tycker att jag har lyckats ganska bra.
När du var tre fyllda ringde han och sa att vi var i fara, du och jag.
Han rådde mig till att byta identitet, vilket jag först inte ville, men ändrade mig snabbt för att inte utsätta dig för fara.
Jag vet inte om du minns, men vi flyttade från Miami hit till San Fransisco precis innan du fylle fyra.
Och sen har det hänt en sak som jag inte har berättat för dig.
Polisen ringde hem till oss för två år sedan för att berätta att din pappa hade blivit dödad i ett gängbråk.
Eftersom du ändå inte kände honom så tyckte jag att det var lika bra att inte berätta något. – Jag förstår, men vem var han som kom ner i källaren? Och vad hände med honom? – Det var han som sköt din pappa.
Han sa att jag skulle få sota för en sak som din pappa hade gjort, så han försökte hugga kniven i mig. – Men, vad gjorde du med honom då? – Jag var tvungen att försvara mig, så jag slog kniven ur hans hand och stack den i magen på honom.
Han dog inte, så han kommer förmodligen att kontakta polisen, och jag har inget att säga som försvar. Jag har inga bevis.

Det var precis vad som hände.
Så mamma hamnade i fängelse för försök till mord, och jag… Jag hamnade på barnhem.
Gud vad allt var hemskt! Tanken på att min mamma satt ensam i en fängelsecell, och att det gick en mördare fri ute på gatorna var nästan outhärdig!
Men jag, en tjej på tretton år. Vad kunde jag göra?

{c}5 år senare{/c}
Nu har mamma kommit ut, tidigare än beräknat.
Polisen kollade upp vem mannen var, men de hittade inga anmärkningar.
Han hade tydligen blivit pressad på pengar av någon maffiaboss någonstans, så han anmälde sig själv efter lång tid.
Mamma har fått ersättning för att hon suttit inne så länge fast hon var oskylig.
Den har hänt en hel del efter att mamma kom ut (det var fyra månader sen).
Jag har flyttat hemifrån och mamma bor kvar i sitt hus, men jag kommer och hälsar på så fort jag har lite tid över.
Visst har vi minnen som vi nog inte lär glömma i första taget, men de goda minnena övervinner de dåliga.
Mamma är lite orolig ibland, men nu vet vi att vi är i tryggt förvar… Eller?