När hon vaknade upptäckte hon att hon förlorat oskulden igen, för säkert fjärde gången bara den här veckan. Bredvid henne låg en okänd man. hon tittade på hans nakna, håriga kropp medan han långsamt tynade bort. Flickans nyvakna ögon grumlades av försvarslösa tårar som rann ner på det skrynkliga lakanet och fick det att förvandlas till ett stort liljekonvaljeblad. Full av förtvivlan och desperation började flickan att dansa. Dansen var en vild, sorgsen dans med heliga sedan länge glömda rörelser och tårarna regnade ner över golvet.

Flickan dansade tills krafterna svek henne och hon föll utmattad ner på bladet. När hon tittade ut över bladets kant såg hon att tårarna bildat en sjö så djup att hon inte kunde se dess botten. Men hon lutade sig för långt ut. Hennes ögonhålor hade blivit så av tårar uttorkade att ögonen släppte taget från sina fästen och föll ner i sjön. Utan att tänka efter dök flickan ner efter dem.

Hon simmade djupt ner i den salta vätskan och trevade förgäves efter sina ögon. Tårarna hade grumlats och liknade nu mest en tjärn. När hon närmade sig botten kunde hon dock svagt utskilja några undanglidande skuggor. Det såg ut att vara alger, som täckte botten med ett jämt lager. Likt en blomma på sin stjälk satt det på varje alg ett öga och stirrade anklagande på henne.

Hon skrek så högt hon kunde, men när hon andades in för att skrika ännu en gång sög hon i sig allt vatten. Plötsligt låg hon där på ett torrt sovrumsgolv nedanför sin säng. Flickan gjorde en ansats till att öppna ögonen, men ångrade sig. Tänk om hon skulle misslyckas? Och inte gråta, absolut inte gråta.