Verkligheten är inte alltid vad vi vill, eller rättare sagt är den det, men det är inte alla gånger vi känner våra egentliga önskningar. Världen är intet mer än ett hopkok av våra gemensamma viljor. En spegling av våra önskningar. Det vill säga, om vi vill placera oss själva i centrum.

Annars är också den omvända avbildningen lika möjlig. Våra medvetanden som en kopia av omgivningen. Vilket håll det är kan kvitta. Kanske är det ingetdera. Verkligheten och medvetande i symbios. Där båda färgas av varandra och på så sätt bygger upp framtiden vi går till mötes.

Hur som helst är det två spegelbilder som hand i hand vandrar vid varandras sidor. En förändring i den ena innebär att också den andre påverkas. Det gör världen till ett krångligt och komplicerat ställe. Åtminstone är det vad vi vill och vågar tro för det mesta.

Vi ser endast det vi vill se. Annat är lättare att ignorera. Men vad som vid första anblick ter sig både obehagligt och anstötligt kan mycket väl vara den sista pusselbiten som länge saknats. Det dessutom med förhållandevis hög sannolikhet då vi genom vår envishet mjölkat det vi vågar se på all tänkbar information.

Det osedda är dock per definition tidigare obeskådat och att ta in något sådant i sitt synfält kan få oanande konsekvenser. Om det medför en än så liten ändring i angreppsvinkel kan det vara nog för ett genombrott. Det är så stordåd blir till. Någon som väljer en väg som ingen tidigare beträtt.

Turligt nog har vi ställt upp många och intrikata hinder mellan oss och de nya sakerna. Bara en sådan sak att många bävar för det nya, eller kanske inte så mycket för det nya som för det okända. Tyvärr kommer dessa båda ofta tillsammans. För att gå hem skall något vara lagom nytt. Beprövat, men inte av alla. Det är hinder som detta som räddar oss från att kliva fram för snabbt not en bättre värld. Räddslan för det okända är en bromskloss i utvecklingen.

Då det enda sättet att förändra statusen hos något okänd är genom att studera och få förståelse för det är det halvt ironiskt att vi är rädda för just det. Skräcken hindrar oss från att rycka upp problemet med roten. Vi gömmer det onda under tjocka täcken av tankar och funderingar. Ändå finns verkligheten kvar i vårt undermedvetna. Under alla slöjor och svepskäl gror det för att vid möjlighet bubbla upp. Då antagligen på ett mer aggresivt sätt för att med säkerhet bryta igenom. Genom att vägra se vad som snurrar runt i det undermedvetna ger vi det långt större krafter än nödvänligt.

På samma sätt är det i verkligheten. När vi vägrar se något ger vi det bara plats att växa. Till slut blir vi i vår famlande blindgång huggna i ryggen bara för att vi ska uppmärksamma en småsak.

En tanke vore att härleda det hela till vårt ursprung som flockdjur. Vem vill vara annorlunda? Är inte det bästa en jämvikt där allt går sin gilla gång i lugn och ro? Där vi gör allt vi kan för att skydda oss mot förändringarna. De som kan tänkas hota vad vi redan har. Vi skyddar oss med fegheten som sköld. En för en och alla mot alla!

Samtidigt går det att tänka på det som en skyddsmekanism. Vad säger att vi klarar av vilket tempo som helst? Mår vi bra i den värld vi har ställt upp för dagen?

Kanske inte. Kvarstår gör ändå faktumet att vi kan förändra. Vi har alltid den vägen öppen. Självklart kan vi inte göra vad som helst, men det vill vi inte heller. Stora förändringar är sällan något vi mår bra av, vad vi än vill tro. Vi har alla vår egen hastighet och riktning som vi trivs bäst med. Det gäller bara att hitta den!

En liknelse av verklighets-medvetandet vore ett nät med en individ i varje skärningspunkt. För att en ska nå nya höjder måste den antingen samarbeta och lura sina grannar eller dra dem med sig mot deras vilja.

Det är dock en ganska tafflig bild av hur det egentligen fungerar. Själva nätet är inget nät. Olika individer har olika omgivning. Ibland är det en tätare och ibland en glesare väv. Till asymmetrin kommer dessutom dynamik. Vi är inte fasta punkter utan byter grannar efter behag och tycke.

Världen kanske inte är enkel, men den är långt ifrån så komplicerad som vi vill tro. Det är bara ytterligare ett sätt att skydda oss mot den. Ett försök att orättfärdigt höja oss själva till skyarna.