Att stå vid en vägkant med en snara i handen. Att vänta där länge, kanske i en evighet, tills slutligen en ensam häst som slitit sig från sin ägare galopperar förbi. Att då kasta snaran runt hästens hals och låta sig släpas längs den vassa grusvägen och vidare genom en gropig skogsstig kantad av rötter och kottar. Att där strypa hästen och ta tillbaka snaran.

Att med snarans hjälp klättra upp i skogens högsta träd och skrapa upp händerna på den hårda barken. Att när man når toppen svinga sig vidare genom trädkronorna och att då ibland få barr i ögonen. Att när man når skogens slut kasta snaran om en örns ena fot och flyga över bergstopparna och ibland slå sig illa då örnen flyger lågt.

Att slutligen komma till en övergiven stad vid världens ände och att där, med snaran, hänga sig i den enda fungerande gatulampan och att dingla där i dessa sällsamma sken. Och sedan inget mer.