(jag behöver hjälp med en titel… vad ska denna lilla kreation heta? HJÄLP!!!!)

Föreställer mig att din tv är på och att du sover i soffan. Sover i soffan med filten omkring dig som ett andra skin. Ditt skin som blivit ribbstickat av filten omkring dig, är lent och fjunigt.
Hur mycket än ditt favoritprogram lockat dig att stanna uppe sent för att se, så har du nu ändå somnat. Klockan är väl mycket för dig och ditt dygn. Tröttheten som okontrollerbar bara smugit sig på och gång på gång sänkt ditt huvud och låtit dig sakta rycka till då dina nackmuskler somnat. Nu sover hela du. Tv apparaten visar inte myrornas krig utan en nyhetssammanfattning som du redan sett. Samma nyheter som igår bara lite snuskigare och du tänkte innan du somnat att nyheterna är de samma som igår och ditt favoritprogram kommer du inte längre ihåg. Filten och katten över dina ben och kudden pressas mot ditt ansikte och du tycker det är värmande. Den ribbstickade filten luktar unket men varmt och hemmavant och du drar i ena hörnet för att skyla den bara fläcken över ryggen, i sömnen. En alldeles för lång dag på jobbet och alldeles för gott rövin till maten för att du ska orka stanna uppe med ditt stora böljande huvud på skaft. Bredvid soffan står bordet med telefonen och vasen där du ställer dina pennor. Askfatet halvt om halvt stående på telefonen vittnar om att du haft ett långt samtal med någon. Fimpen i tallriken med spagetti och rödsås vittnar om att maten inte varit mättande god och du tog det sista glaset till dina läppar. Dina tunna smala läppar målade med försvarets salva. Den lilla gröna runda med vita locket som du alltid bär med dig. Läpparna ser så tunna ut att jag önskar jag kunde sudda ut dem åt dig, behöver du dem ens? Vad gör de för dig alls? Katten reser sig yrvaket och sträcker på sig, spretar klorna och låter dem sjunka in i ditt filtklädda lår. Du vaknar inte men liksom gnyr och ber honom sluta böka, bråka. Den tunna huden runt dina ögon ligger i mörk skugga och påminner inte om något annat än just det mörka trötta under dina ögon. De är karaktäristiskt alltid mörka och jag tänker mig att det är din ögonfärg som läckt ut och fastnat där. Så hjälplös och trött och slutkörd och är du lite ledsen också? När du gnyr låter du som ett otröstat eller självtröstat småbarn som utan att be om det önskar få uppmärksamhet av mamma. Självömkan och det goda rövinet, det bästa tv programmet på hela veckan och att du somnar är inget konstigt. Soffan är skön och mjuk och djup och lätt att förlora sig i. När du sedan drar filten över dig och lutar dig bakåt samtidigt som du smeker kattens päls, när du befinner dig i gränslandet mellan jävligt tillfreds och helt förstörd, då somnar du. Lämnar den värld där mörkret redan fallit och nyhetssammanfattningen är en repris ifrån gårdagen, blundar och låter dig sjunka tillbaka. Askkoppen ser farligt nära kanten ut och tallriken med matrester är även den farligt placerad bredvid dig i soffan, rör du dig en millimeter eller slår ut med handen i ett av dina sovryck, så får du både spagetti och aska över dig. Detta känner du inte till och visste du skulle du gråta.
Ligg still ber jag dig tyst utan att du hör och bilden av dig där du ligger är både sorglig och vacker på samma gång, det ena utesluter inte det andra förvisso. Jag önskar att du aldrig behövde vakna igen. Vakna inte upp i denna oreda och vakna inte upp med det rövinstunga huvudet hängande på halvstång. Försök inte ens gå ut i köket för ett glas vatten, du kommer att snubbla fram och du märker inte då att katten slingrar sig mellan dina ben och du kommer att falla. Ditt favoritprogram är slut och du kommer inte ihåg hur det slutade, nästa vecka får du se resumén. Nyhetssammanfattningen kommer att fortsätta hela natten och har du inte vaknat av bomberna i Irak ännu kommer du inte att göra det senare heller. När kommer du att vakna? Din lena ljusa hud, ditt tunna skinn som fått mönster av den ribbstickade filten kommer att få dig att gråta när du går ut i badrummet och ser dig själv i spegeln. När du klär av dig kommer du att tycka synd för att det blivit så kallt i rummet. Förutan filten är du naken och du fryser. Vaknar du kommer vägen till sängen i rummet bredvid att framstå som milslång och floden Styx som din vän. Gå inte in i köket och inte in i badrummet för att borsta tänderna, låt lamporna vara tända och låt tv apparaten stå på, utan ljudet från den kommer lägenheten att kännas så tyst att du vill skrika. Låt allting vara och hasa dig in i sovrummet med filten omkring dig, kryp ner bland lakanen och dö där. Vad du gör så ställ inte klockan på halv sex, strunta i jobbet, ta en sjukdag jag ber dig! Disken kan stå över natten och katten är aldrig så hungrig som han ser ut, mobilen behöver inte laddas och din blåsa är stor nog att klara sig genom natten. Men vakna inte alls, helst. För evigt ligg kvar i din soffa, dra hårdare i hörnet av filten så att du verkligen kommer åt att skyla den där bara fläcken, dra hårdare för tyget är fastklämt mellan dina lår. Du tycker det är varmt och mjukt och skönt och jag önskar att du alltid kände så. Att du alltid sov och drömde vackra drömmar.

{c}*{/c}

Du hade stått vid spisen och svurit över kastrullerna och undrat varför vattnet aldrig kokat upp, varför alla dagar är söndagar, vart solen någonsin skiner. Med korkskruv i handen och mord i blick hade du fått upp vinet och tog dess oskuld rakt ur flaskan. Strävt och alldeles för kylt vin på din tunga och i din strupe och du låtsas smaskar och smakar av som om någon stod bredvid dig och väntade på betyg. Men ingen stod någonsin bredvid dig och frågade vad du tyckte, så du svalde bara. väntade på pastavattnet och svalde saften. Kniven i din hand och du skär upp en tomat, en paprika, en morot. Din grönkantade skärbräda hånade dig och din oslipade kökskniv. Telefonen ringer och du släpper kniven och tar pavan med dig in i vardagsrummet, lyfter luren som för att få den att sluta väsnas och får fram ditt \”hallå\” med en harkling. I andra änden sitter jag och gråter, hulkar och formulerar min otröstlighet. Jag vet att du blir besvärad och jag låter dig mmma och jaa så mycket du förmår innan jag slutligen ber dig dra ditt pepparn växer någonstans söderut. Men du sa många fina saker för att få mig på bättre humör, du lovar du älskar mig än och du svär du har min rakhyvel kvar i badrumsskåpet, min tandborste var den kvar? Efter en timme hör jag dig svära högt och du sprang ut i köket bara för att få se en klump spagetti ligga fastklistrad i botten av din skrangliga kastrull. Lugnt och sansat tänder du sen en ny cigarett på den du redan röker, du heller upp i ett glas av det nu svala vinet och återgår till mig i telefonen. Varför jag alltid krånglar så? Jag försökte tala om för dig hur sårad jag blivit av ditt svekfulla sätt men du avfärdar mig och tycker som alltid att jag krånglar i onödan. Att du inte ens accepterade min ståndpunkt gjorde att den bägare som var jag, rann över. Du kunde gott ha din sönderkokta pasta och ditt alkoholproblem, din ångest inför att sluta röka ville jag heller inte längre dela, \”dra åt helvete!\”. Askkoppen hade du argt placerat ovanpå luren då du lagt på och hade önskat att den spruckit av den hårda smällen. Att jag var arg och ledsen gjorde dig förbannad och din redan förstörda dag var som gjord för undergångens sånger. Du hade knuffat ner katten ifrån soffan och gått med hälarna in i köket igen, lagt vad som gick att ta av pastan på en tallrik och sedan stoppat en burk krossade tomater i mikron. Knaprandes på en morot svor du sedan högt och förbannade mitt namn som så ofta förr, den här gången dock i ett morotsmummel. Givetvis brände du dig på burken när du plockat ut den ur mikron, konservöppnare har du ingen så du använde kniven, blöt av tomatkärnor var kniven när du högg ihjäl de redan döda krossade tomaterna med den. Vilka tankar for genom ditt huvud när du dräpte de värnlösa tomaterna? Vem ville du hugga ihjäl om inte mig? Djupt inuti dig finns ett självhat så starkt att det ofta kan ta överhanden och leda till förståndets rand. Ditt drickande och ditt missbruk, din söndagsångest som varar hela veckan, din oförmåga och ovilja att försonas, allt produkter av din bristande självrespekt. Du tror dig inte vara värd bättre än en burk mikrade tomater och en betongkeps, så du förstår mig aldrig när jag smeker ditt hår och viskar \”du är bäst\” i ditt öra. Du ler för att det fuktiga örat kittlas men du förstår inte vad jag menar, du tror jag lurar dig och skrattar bakom din lättlurade ryggtavla sen. Men mina analyser av dig har aldrig funnit åhörare hos dig, du klappar mig på huvudet och byter ämne, eller lyssnar spänt utan att höra vad jag säger för att så fort jag tar en konstpaus avbryta mig helt och kalla mig förtryckare.

{c}*{/c}

Du sitter i din soffa, har öppnat balkongdörren för att vädra ut den tunga röken, med filten uppdragen över knäna. Ätandes din middag irriterar du dig på att volymen på tv apparaten inte överröstar dina tuggande käkar. Men du börjar lugna ner dig och snart kan du till och med klappa katten som åter vågat sig upp till dig. Den där katten kommer alltid att älska dig, oavsett om stryper den halvt till döds eller låter bli att tömma lådan på tre veckor. På maten röker du en cigg och får sen äntligen se ditt favoritprogram rullas fram över rutan. Den käcke programledaren säger att du är välkommen och jag kan se att du tar åt dig lite och att du smyg ler och trivs. Leendet på dina streckläppar växer och nu är du helt lugn och fin. Fin har du alltid varit, vacker trots det mörka under dina ögon och vacker med det lite för runda ansiktet. Dina mörka lockar som du gång på gång placerar bakom öronen, de vägrar stanna kvar på plats och jag kan skåda dig för hur lång tid som helst, se hur du reflexmässigt lägger dem på plats igen. Igen och igen, du är inte medveten om att du gör det och därför är du så söt. Jag ser på dig. Du drar i filten och jag ser att fryser lite där i all den värmande soffigheten. Du lugnar ner dig när du inte förmår vara arg längre, du slutar inte vara arg men du lugnar dig och befinner dig någon annanstans. Så sveper du det sista i glaset och ställer ifrån dig tallriken i soffan. Snart märker du hur ögonen blivit blytunga och snart har du ingen som helst lust att ens försöka hålla dem öppna. Du låter dig glömma allt annat och försvinner in i sömnen. För stunden tillfreds och nästan lycklig, då du glömt att jag ringt och terrat och gjort så att din middag blev förstörd men på samma gång ledsen för allt det som jag gör och allt det som du tvingas gå igenom. Alla söndagar du vaknar upp till, all fylla och all övrig ångest som du inte orkar hantera längre men nu svårligen vant dig vid. Du tycker synd om dig själv men just nu sover du och då är alla bekymmer ur vägen röjda. Jag önskar att du aldrig behövde vakna igen. Du tycker det är varmt och mjukt och skönt och jag önskar att du alltid kände så. Att du alltid sov och drömde vackra drömmar.