I skolan ägnade jag syslöjdslektionerna att sticka nålar i armarna. Jag gjorde det under bänken, tyst och försiktigt så att ingen skulle se. Det var heller aldrig någon som märkte. Varför skulle de göra det? Jag var osynlig. Jag lät nålen rispa hål i huden så det kom en svag strimma blod. Ibland fick jag ett plåster för att blodet rann nedför handen och färgade tyget rött, så kunde vi inte ha det sa syfröken, men oftast var det ingen som såg. Jag nickade och teg. Försökte vara duktig. Den som alla trodde att jag var. Jag försökte aldrig klättra på stegen.

En gång frågade skolsyster hur jag verkligen mådde, jag bara log. Jag gjorde ofta det, jag nickade och log. Hon orkade inte fråga mer och lät saken bero. Egentligen hade jag så mycket att berätta. Egentligen borde jag ha sagt något. Men utanför dörren stod någon och väntade och hon väntade inte länge. Jag var tvungen att skynda mig, så jag inte skulle bli själv. Det var min stora fasa. Att bli ensam, att inte bli omtyckt. Därför sa jag aldrig ifrån. Kanske skulle jag ha gjort det.

Jag hatade mig själv så mycket just då. Såg mig i spegeln och såg bara fel. Lät tårarna rinna, varför var jag så fel?! Varför kunde ingen tycka om mig som jag var? Sedan torkade jag tårarna, satte på mig leendet och öppnade dörren och gick ut till mina skränande kompisar i korridoren.

Jag kunde knyta skosnörena i all evighet för att få sällskap hem. För att bli klar exakt samtidigt som henne. Hon som alltid kastade glåpord efter mig, som alltid ljög, som alltid fanns där. Det fanns ingen annan som tog hennes ”skit”. Det vet jag nu. Jag bara log. Jag gjorde ofta det, jag nickade och log. Hon flinade elakt och lät mig vara. Jag var så rädd för att inte bli omtyckt. Jag kunde ha gjort vad som helst.

Hon hade klätt mig i en skinande rustning, klädd för att stå emot slag och sparkar. Men igenom den hörde jag ändå föraktet och glåporden hagla över mig. En tortyrkammare. Mamma strök mig över kinden, kanske var det för att hon var rädd att förlora mig som vän, sa hon, jag var ju alltid så snäll. Mamma hade alltid svaren på allt, hon svetsade igen rustningen och skyddade mig från verkligheten. Jag log, jo, så var det nog. Jag önskar att det inte var jag i den där rustningen. Jag behövdes inte skyddas från någon. Den var tung att bära för så späda flickaxlar.

I mina ögon fanns det inte någon värld utanför den vi levde i. Den lilla fyrkantiga tillvaron vi gick runt i. Varje knuff mot väggen kändes i kroppen. Jag kom att hamna i en ännu trängre värld, när gränserna blev osynliga och människor klev rakt över alla de regler och gränser vi hade satt, så krympte min värld.

Kände klaustrofobin krypa allt närmre. Kände den klättra på väggarna, rinnandes ned i sängen. Stelnade, blev till ångest på tapeterna. Jag längtade efter den kvävande vänskapen mitt i ensamheten. Jag längtade efter någon att vara till lags. Det var så svårt att vara sig själv. För vem var jag? Det är svårt att finna sig själv när man letar efter någon annan.

Ovetande gick jag genom korridorer. Ovetande om min och andras existens sökte jag mig igenom skolböckernas magiska värld. Lusläste psykologiböckerna, var aktiv på kemilektionen. Studerade alla klassiker på svensktimmarna. Men igenstans kunde jag finna det svar jag letade efter. Omedvetet gick jag mot fördärvet. Sprang rakt mot stupet. Hängandes nedför bergskanten såg jag henne framför mig. Hon såg på och grät. Frågade mig: Vad var det som hände min vän? När blev allt så fel? Med tårfyllda ögon släppte jag taget, visste att det var för sent att förklara.

Där nedanför finns någon för att ta emot mig. Någon jag inte hade sett i sagan, i min trängda värld. Någon det aldrig hade funnits plats för i allt kaos. Mamma, hon hade bara varit en åskådare, som satt vid sidan av. Hon var en kritiker som dömde mig. Men här fanns hon nu, trygg och varm. Tog emot mig med öppna armar, lät mig omfamnas, lät mig kramas. Hon hjälpte mig att ta av den tunga rustningen som jag hade burit hela mitt liv. Lät kroppen för första gången på länge se dagens ljus.