Jag väver drömmar
av sönderskuren framtidstro.
Skapar en illusion av hopp,
som till och med
drar månen vid näsan.

Jag pusslar varsamt ihop
spillrorna
av ett honungsdoppat leende,
limmar omsorgsfullt ihop det
med skuggorna av ett utnött
skratt.

En porslinsmask
som ska få mina känslor
att leka kurragömma,
utan att bli funna.