Nu när chansen inte längre finns inser jag hur mycket en vanlig kram från dig betydde.
Hur mycket det betydde att få höra din röst.
Att få le och skratta med dig.
Hur mycket det betydde att få resa med dig och bara vara.
Ligga på stranden och sola,
gråta sig till en teckning av sig själv
eller bara sitta och prata.
Att få gå en promenad med din hand i min.
Få åka på din cykel när du ledde den.
Att få komma in i din rökluktande lägenhet.
Att få sova på din soffa och tvinga sig själv väck från lädret på morgonen.
Att få luta sig mot dig och höra ditt hjärtas lugna slag.
Att få en Mamma Mu bok uppläst på kvällen av dig,
ingen slår dig.
Vad skulle jag inte göra för att få uppleva allt det igen?