Så mycket av det som är självklart idag fanns inte på 70-talet.
Internet, CD- och DVD-skivor var ren science fiction.
Andra saker fanns, men i en oändligt mycket primitivare form.

Mitt första möte med video var i skolan, 1977, när jag gick i 4:an.
Detta var innan VHS-systemet var uppfunnet, så systemet som användes kallades VCR.
Det var stora kvadratiska kassetter, som säkert vägde bortåt ett halvt kilo.
Det var bara en timmes speltid, så till en långfilm krävdes två kassetter.
Bildkvaliteten var obefintlig. Det var grynigt, fladdrigt, flimrigt och konstiga färger.
Ändå var man fascinerad.
Tänk att kunna spela in program från TV!!!

Jo, TV fanns på 70-talet.
Dock fanns det bara två kanaler och det dröjde tills slutet av 70-talet innan samtliga program sändes i färg.
Detta gjorde dock inte så mycket, eftersom färg-TV fortfarande ansågs vara en lyxpryl.
Mina föräldrar köpte en färg-TV 1976, lagom till Kungens bröllop.
Det var nog många som gjorde likadant.
Flera av mina kompisar hade dock fortfarande bara svartvit TV, så de kom hem till mig för att titta på färg-TV. Eftersom det bara fanns två kanaler, så tittade alla på samma program.
Det givna samtalsämnet i skolorna och på arbetsplatserna var föregående kvälls TV-program.
Jag säger aldrig att det var bättre förr, men visst är det lite trist att man sällan kan diskutera TV-program idag, för alla tittar på olika kanaler.
Det tycks bara vara Melodifestivalen och “Allsång på Skansen” som alla ser numera.

Ett program som alla tittade på var “Tekniskt magasin”, med Erik Bergsten.
Han visade en massa nya tekniska uppfinningar som fick en att häpna.
Det var i det programmet jag första gången fick se en mikrovågsugn, fast då kallades den “elektronugn”. Det verkade verkligen som science fiction: En ugn där maten inte värms av värme utan av radiovågor? Är det möjligt?

Datorer fanns också på 70-talet, fast man sa inte “datorer”.
Man sa: “datamaskiner”.
Det var inte heller tal om en liten låda som man hade hemma på skrivbordet, med en bildskärm, tangentbord och mus.
Nej, datamaskinerna såg ut som stora kylskåp med en gigantisk bandspelare överst, med stora magnetband som snurrade. Maskinerna sköttes från ett stort kontrollbord (med tusentals knappar och rattar), av allvarliga män i vita rockar.
Om någon hade sagt till mig då, att jag om tjugo år skulle äga en egen datamaskin, så hade jag bara skrattat. Om någon hade sagt att man i slutet av seklet skulle kunna kommunicera med människor över hela Jorden, med hjälp av datorer, så skulle han ha blivit slängd in i en madrasserad cell.