Vid just det ögonblicket kände hon en stor förlust av någonting. Kanske var det längtan, lusten eller glädjen som försvunnit lika fort som dem hade kommit. Hon struntade i att göra det hon egentligen hade tänkt. Hon visste inte längre vilken väg hon skulle ta. Hennes tankar hade börjat kretsa om andra saker. Hon gick med tunga steg nedför stentrappan från torget. Hon satte sig i en sliten busskur som skyddade henne från regnet som plötsligt hade börjat vräka ner. Hon var blöt och frusen och ville helst av allt hem och krypa ner i sängen under det varma täcket. Regnet fortsatte att ösa ner. Det började blåsa allt mer och mer, stora vattenpölar bildades på vägarna och i dem små stormar.
En mörk kvinna kom småspringande från andra sidan gatan. Kvinnan satte sig bredvid henne på bänken i busskuren. Kvinnan sa någonting för sig själv på ett oförståeligt språk och tittade sedan på henne och sa ”Jag älskar regn”. Hon blev förvånad och undrade varför. ”Där jag bott tidigare betyder regn liv. Jag kan inte riktigt förstå varför så många svenskar inte uppskattar regnet mer”. En buss kom, kvinnan log mot henne och steg sedan in i bussen. Efter bussen åkt var det endast regnets krafter som hördes. Hon drömde sig bort ett tag där hon satt i sin ensamhet. Ett stort paraply kom plötsligt insvepande i busskuren och under det en muttrande man ”Det är bara regn och elände” han tittade på busslistan, sedan på klockan och gick sin väg. Han verkade inte lika glad åt regnets liv som kvinnan hade varit. Sakta började regnet avta och endast några få regndroppar fortsatte fylla vattenpölarna. Hennes buss kom men hon satt kvar. Hon reste till sist på sig och gick ut ur busskuren och lät de sista regndropparna träffa henne. Några svaga solstrålar började strila ut ur himlen. En regnbåge började ta skepnad långt bort i fjärran. Hon kände hur solen började värma hennes frusna kropp och torka hennes blöta kläder. Hon bestämde sig för att gå hem istället för att ta bussen. På asfalten hade daggmaskar samlats och hon fick sicksacka lite för att inte trampa på dem. Regnat hade tvingat upp de små stackarna, de flestas öde var nu att antingen bli ihjältrampade eller uttorkade. Väl hemma kastade hon sig på sin säng med ansiktet ner mot täcket. Hon föll in i en djup sömn. I drömmen sökte hon efter en dörr. Hon visste inte vad som skulle finnas bakom den, bara att hon var tvungen att hitta den. Efter ett tag vaknade hon sakta upp från drömmarnas värld. Hon kände hur tankarna hade klarnat. Hon hade hittat sin dörr. Med en stor lättnad och ett lugnt inre reste hon sig upp. Längtan var tillbaka. Nu var hon lika glad som kvinnan varit över regnet och lika glad som mannen hade blivit när det slutat regna. Ute sken solen, hela hon strålade. Hon var inte vilsen längre, hon hade hittat tillbaka till sin väg. Hennes öde var ej dystert längre som maskarnas på asfalten var.

Med den nya uppfunna känslan kände hon hur allt skulle förändras. Att saker och ting inte behövde vara som dem var. Det gick att ändra på. Men hur hon skulle ta sig till för att ändra det visste hon inte. Bara att det skulle gå. Hon gick fram till den avlånga spegeln som fanns på den himmelsblåa väggen. För en stund tycktes hon inte kunna se sig själv. Men en blick till och där var hon, en flicka med kort, eld flammigt, rufsigt hår, ögon som två djupa sjöar och sommarfräkniga kinder. Hon tittade skarpt in i sina egna ögon för att där se vad hennes själ ville att hon skulle göra. Med lätta steg begav hon sig sedan iväg. Nu visste hon vad hon var tvungen att göra. Än sken solen. Solen med dess varma strålar gav henne funderingar utöver det vanliga. Men när hon såg maskarna som sakta hade börjat kringla ihop sig till torra lik fick hon en obehaglig känsla. Skulle hon verkligen klara av det här, visste hon vad hon gjorde? Hon bestämde sig för att lyssna på sitt hjärtas röst som sa att detta var menat för henne att göra. Hon bröts upp ur sina djupa tankar när hon hörde ett gråtande barn i närheten. Hon kom allt närmare barnet. Och där på den grusiga asfalten satt ett barn med en cykel liggandes bredvid. Det hade gått hål i barnets byxa. Knäet var uppskrapat och några bloddroppar rann sakta ut ur det öppna såret. Hon böjde sig ner mot barnet och sa ”Stackaren, vad har hänt”? Barnet fick ur sina snyftningar fram några enstaka ord ”Cykel… dum… grus… ramla”. Hon hjälpte barnet upp. Mer hann hon inte göra innan en man kom och av barnets reaktion var de tydligt att detta var barnets pappa. Hon backade några steg och iakttog barnet och mannen. Mannen hade all sin uppmärksamhet mot barnet och märkte inte ens att hon var där. Hon visste nu att barnet var i goda händer och fortsatte att gå fram på vägen som var av den grusiga asfalten som gjort barnet illa. Hon klampade riktigt hårt med fötterna där hon gick, ville ge igen och detta var det enda sättet hon kunde komma på. Hon gick och tittade ned i marken och såg inte när en äldre man kom gående mot henne. Dem krockade. Mannens ögon lyste upp av irritation. Det var tydligt att han hade gett henne skulden för det inträffade. Inga ord sades, det behövdes inte. Han gav henne en sista blick där de båda hade stannat upp och gick sedan iväg med raska steg. Själv stod hon nu kvar på olyckans väg som endast sällskapades av henne. Men där låg det nu framför henne, hennes hjärtas önskan. Det kändes som att tiden för en stund stannade upp, att hennes andetag avtog, att hennes hjärta slutade slå. En varm känsla omringade henne. Hon såg barnet framför sig. Hon kände pappans kärlek och omtanke. Hon såg den äldre mannen. Men kunde ej se hans blickar. Hon tog det sista steget.

Hon flög med vindarna.
Nu var allt över.