“Vaddå, hur g a m m a l är jag? Jag är inte gammal…” fräser jag till mannen framför mig. Hans fråga skar som en kniv genom själen och istället för att artigt svara på frågan går jag till hårt angrepp, anfall är bästa försvar.

“Ser jag gammal ut kanske? Och förresten så handlar det inte om utsidan utan hur man, eller jag menar hur jag känner här inne…” säger jag medan jag frenetiskt klappar mig på bröstet. Mannen ser förskräckt ut och ångrar nog att han överhuvudtaget klev upp i morse. I mig växer en svag triumf när jag ser hur han tvingas retirera samtidigt som jag kan tycka lite synd om honom. Hur skulle han kunna veta hur min dag sett ut.

När jag vaknade i morse kändes kroppen så tung men samtidigt så tom och när jag äntligen lyckades kravla mig upp och in på toaletten kunde jag tydligt se hur jag sakta håller på att tyna bort. Huden i mitt ansikte såg så blek ut att den nästan var genomskinlig och tillsammans med de svarta områdena under ögonen skulle jag kunna passera som en vålnad.

Det tog mig 1,5 timme att bli klar men inte ens den mask jag drog på mig kunde dölja faktumet att jag håller på att försvinna helt. Varje gång någon frågat mig hur det känns har jag utan en blinkning sagt “Det känns inge särskilt alls, jag håller fortfarande på med min akrobatik och jag är ung i sinnet…” men i mig har ångesten växt gradvis. Tornat upp sig som åskmoln och fått mig mer och mer i obalans.

Det var bara en tidsfråga innan stormen skulle bryta ut och nu var den stackars mannen framför mig som fick orkanen över sig. Han kunde ju inte veta. Innan, han tyst mumlandes något om “Ursäkta mig, det var inte meningen…”, drar sig tillbaka hinner jag komma ur min egen självömkan. Jag harklar mig lite, försöker le och säger “Det är ingen fara, jag fyllde 50 för två veckor sedan…”