Traditioner, brukar min vän Marta säga, är till för att brytas. Jag tar studenten i juni och aldrig har jag känt så mycket för att bryta traditioner som nu.

I min klass har det pratas om studentbalen sedan i höstas. När vårterminen började intensifierades diskussionerna och i februari hade flickorna redan bokat klänningar, frisörtider och kavaljerer. Varenda klassråd behandlar någon aspekt av studenten och jag förstår inte, varför måste allt vara så hysteriskt?

Jovisst, det är jättekul att ta studenten. I alla fall väldigt skönt. Själv nöjer jag mig dock med just det, att få mina betyg i ett kuvert på studentdagen och sedan vara fri att göra vad jag vill. Jag har motvilligt köpt en studentmössa, så långt kan jag sträcka mig.

Att däremot lägga ett antal tusenlappar på att hyra, köpa eller sy en klänning jag med allra största trolighet aldrig mer kommer få användning av är inget som lockar mig, alls. Att sedan skaffa skor, håruppsättning och accessoarer för fler slantar samt helst få tag på en kavaljer som ja, duger, lockar mig om möjligt ännu mindre. Sedan är det själva inträdet på 600 spänn.

Så kommer man då dit på balaftonen, kanske i en limousin om man fått för sig att kosta på en sån också. Vad ska man då göra där? Vad går balen ut på egentligen? Det är ju inte så att särskilt många i min generation vill eller ens kan dansa. ”Umgås med klassen som snart ska splittras” sägs det. Ja kanske det. Jag är däremot ganska less på min klass efter tre år och besitter inte någon större längtan efter att få umgås med dem utklädd till överklass. Inget ont om mina klasskamrater, jag kan inte påstå att jag älskar dem men jag har inte direkt något emot dem heller, de är snälla. Det är bara det att jag träffar dem tillräckligt ofta utan balen. Mina jämnåriga kompisar på skolan behöver jag inte heller någon bal för att umgås med. Resten av skolan skiter jag i. De allra flesta av dem tycker jag verkar jobbiga. De jag kanske skulle gilla lär jag knappast lära känna på balen, om de ens är där. Jag vill inte gå på bal för att titta på människor jag till största delen inte bryr mig om, i uppklätt tillstånd.

Det jag tror att balen egentligen går ut på är att visa upp sig för varandra. Jämföra utstyrslar, frisyrer och partner. Lite som en skönhetstävling. Och jag behöver kanske inte säga vad jag tycker om sånt. Balen verkar vara ett sätt att äntligen få förverkliga prinsessdrömmarna man hade som liten, att få leka överklass på det där romantiska sättet, svassa runt i spets och tyll och känna sig rik och lyxig. Och kvinnlig, helst sexig, om man är tjej. Balen är en tillskruvad bild av samhället när det är som värst, när det mesta bara går ut på att vara så snygg som möjligt, där idealbilden av en människa är rik, vacker och… ganska ytlig.

Det kan säkert vara både kul och trevligt på en bal, det är inte det jag ifrågasätter, utan under vilka former den utspelar sig. Det är till exempel inte tillåtet att gå dit i par med någon av samma kön. Man får inte ha på sig vilka kläder man vill. Jag har svårt att se hur det skulle vara värt det, att betala alla dessa pengar för att ställa upp i en undermedveten skönhetstävling. Kul och trevligt med sina klasskamrater kan man ha på enklare sätt.

Ja just ja, jag är förstås bara en gnällig satkärring som vill göra livet surt för andra och egentligen är jag bara avundsjuk på... på.... ja, någonting är jag säkert avundsjuk på. Jo just det! Att alla andra tjejer är mycket snyggare än jag, för jag är ju feminist och det vet ju varenda jävel: feminister är fula som stryk. Jag ska i alla fall inte gå på balen, så vi slipper se varandra där.